Att hjälpa andra...

För ett år sedan var älsklingen såhär liten... :)

Jag pratade precis med en kompis om något vi svenskar är dåliga på nuförtiden, nämligen att hjälpa och ta emot hjälp från nära och kära. Det finns SÅ många ensamma människor som hade gjort allt för att FÅ hjälpa till och vara behövda. Samtidigt finns det så många utbrända familjer som helt går på knäna , jobbar heltid, barnen går långa dagar på dagis och familjen slåt knut på sig själva för att få allt att gå runt. Ändå är det så få som faktiskt ber om hjälp.

Jag menar, hur många av oss småbarnsföräldrar (eller hundägare för den delen) behöver inte en hjälpande hand ibland? Det kan ju vara allt från att få sova en timme efter en vaknatt med en liten till att passa vovven. Är det så farligt att faktiskt våga be om hjälp ibland?

För bodde man ju med hela släkten och hade alltid någon som kunde ställa upp om det gällde, nu lever folk mycket mer isolerade och ensamma.

Vi har ju en pigg liten 1 års älskling och tre hundar - och jag ska erkänna att vi får en del hjälp i form av goa kompisar som går ut med hundarna om det behövs ibland, underbara släktingar som gärna ser efter vår lilla juvel då och då och när jag var dålig i halsfluss sist kom min fina familj med mat och underhöll lilltösen så jag fick sova (så maken min kunde gå iväg till jobb ändå). Det är såå viktigt att ha en trygg krets omkring sig!

Hur gör de som inte har någon anhörig nära när de ska till tandläkaren till exempel? Tar de en pigg 1 åring med sig? Eller om man som hundägare skulle bryta benet och bli inlagd - vem skulle ta hand om hunden? Man måste ha personer man litar på och som ställer upp för en!

Till hösten ska en av lilltjejens vänner vara hos oss ibland och leka så hans mamma kan gå iväg några timmar. Vi ska passa min kompis lilla hund då och då och det ska bli SÅ skoj. Alla tjänar ju på att hjälpa varandra! Jag tycker det ska bli superskoj att testa på att vara 2 barnsmamma och fyrahundsmatte en stund (blir en utmaning ;0), hehe). Det är ju dessutom väldigt skoj för barnen att få leka med sin bästa vän en stund och för hundarna att få busa med en ny kompis.

Det känns ändå som att alla har attityden att det är fult att ta emot hjälp, man SKA klara allt själv och verkligen inte be en vän hjälpa en "i onödan". Varför? Tjänster och gentjänster.

Jag har absolut inget behov alls av att vara utan min dotter, jag avskyr att lämna iväg henne. Men - att bara få relaxa en stund, sova, läsa en bok eller liknande medan någon annan leker med henne bredvid - det tror jag man behöver ibland. Annars är jag inget fan av "egentid" i den bemärkelsen att gå iväg utan min dotter (jag ser helt enkelt inget nöjde alls med det). 

Jag gillar som sagt inte alls att "lämna iväg" lilltjejen och de ända som passat henne är hennes mormor och farmor. Däremot kan man ju hjälpa på annat sätt - även om inte mamman vill vara borta fysiskt från sin lilla älskling. Man kan hjälpa en trött förälder att få sova en stund genom bara leka med busungen en stund i rummet brevid, laga mat eller gå en promenad med hundarna.

Denna typ av hjälp har vi fått då och då av min fina familj och mina goa vänner och det har varit ovärderligt. Ändå är vi två närvarande föräldrar, tänk då dom som är singelmammor/pappor med en liten bebis och som inte har någon. Hur gör dom?

Nej, jag tycker verkligen vi ska börja ge varandra en hjälpande hand oftare och visa att man finns där för varandra.  

Hjälper ni varandra mycket? Får ni mycket "hjälp" från familj och vänner?

Såååå sant! Jag har en kompis som inte har några barn eller sambo, hon blev så glad när vi fick barn och har sagt att hon gärna är barnvakt! Bra för oss båda och vårt barn älskar henne och ser henne som en extra moster :) Kram

får inte jätte mkt hjälp från familj o vänner. men hjälper andra så gott det går. det jobbiga är ju när man har ett ADHD barn o inte kan känna tillit att när man lämnar att den som man lämnar till fixar atrt ta hand om. har hänt flera gånger.
det blir att man blir lite instängd.
men som sagt, hj'lper andra så gtt det går o jag orkar

Jag håller med dig, det är så viktigt att ha en trygg krets runt sig!

Jag håller med dig. Trots att man inte känner behov av att lämna ifrån sig sitt barn så är det otroligt skönt att ändå veta att det finns någon där som erbjuder sig :) min mamma gör det titt som tätt och har gjort sen barn nummer 1 föddes. Hon lånar gärna mina barn (äldsta mest då jag ammar lillen än, 3 mån bara) och det är såååå guldvärt!

Likaså har jag en kompis som ibland kommer hit och en gång gick hon ut med henne på lekplatsen då hon inte varit ute. Jag har några som hjälper till och det är jätteskönt att ha den hjälpen :) mamma är dock den enda jag lämnar bort mina barn till.

Du skrev "Hur gör de som inte har någon anhörig nära när de ska till tandläkaren till exempel? Tar de en pigg 1 åring med sig?", ville bara säga att jag som ensamstående mamma har haft med mig min dotter varje gång jag varit hos tandläkaren, frisören etc. och de är väldigt sällan jag har haft egentid att kunna göra något för mig själv, så de få gångerna de sker är precis som du skriver ovärderliga.

Kram Sanna

Jag får myyyycket hjälp av min mamma som älskar sitt barnbarn mest av allt. Utan henne vet jag inte va jag hade gjort faktiskt...

Men om man inte har släkt o vänner nära - hur tusan gör man då? Jag har inte råd med barnvakt, men behöver verkligen avlastning, hur hittar man liksom nya som man kan be om hjälp av? Jag hjälper ju gärna dem i gengäld, men har inga vänner med barn där vi bor nu, tyvärr... Tips mottages gärna... :)

Otroligt bra och tänkvärt inlägg! Och tack snälla för svaret på min fråga tidigare.

Det är sant gumman.
Vi får ofta hjälp med hunden av mamma och även som barnvakt av både mamma och farmor/farfar som sitter barn/hundvakt ibland. OCh vilken underbar familj vi har som hjälpte oss SÅÅÅÅÅ med bröllopet i lördags. Utan dom hade det inte blivit så underbart som det blev.
Nu har vi även underbara grannar som ska gå ut med Stella om luncherna i höst när vi jobbar/pluggar. Kram

Jag tycker självklart att man ska be om hjälp eller hjälpa till om man kan men sen så tycker jag det är helt okej att ta med mig barnen till ex tandläkaren varför inte. Jag tycker det är viktigt för dem att de får följa med och lära sig att man ibland måste sitta stil även om det inte alltid är så skoj!