Barn till varje pris?

Jag såg precis två olika dokumentärer som handlar om barnlängtan. "Barn till varje pris?" och "Drömmen om ett barn". Oj, jag riktigt grät när jag såg det, finns inget som kan få mig så känslosam som detta med barn. Vissa par som längtar och försökt med allt i åratal fick ett väldigt efterlängtat adoptivbarn, andra adopterade embryon, någon som inseminerade sig ensam i Danmark, några lyckades få sitt mirakelbarn efter många IVF behandlingar. Ett par skulle till och med få ett barn med hjälp av surrogatmamma. Det sistnämda måste jag erkänna att jag har väldigt väldigt svårt att förstå. Det går helt emot mina principer att faktiskt "hyra" en livmoder med allt vad det innebär för den "utsatta kvinnan" (som jag ser det). För mig känns det som människohandel, man handlar ju liksom med människor.

I alla fall, bortsett från surrogatfallet så måste jag säga att det var fantastiskt att se när paren äntligen fick sina efterlängtade barn. Barn är verkligen mirakel, en gåva i allra högsta grad! Folk frågar ofta "när ska ni SKAFFA barn"? Typ som att det var en ny bil man köpte... Jag är så enormt tacksam att vi har lyckats få vår fina dotter och hoppas att vi framöver kan ge henne syskon. Trots att vi är unga och redan fått barn naturligt så skriver jag ändå hoppas för jag vågar absolut inte se det som en självklarhet. Klart att man kan familjeplanera, men efter att ha sett dessa dokumentärer känner jag verkligen att barn är något man får, inte något man skaffar.

Min dotter är mitt allt och jag kan verkligen inte tänka mig ett liv utan henne. Jag har alltid alltid velat bli mamma och det har på något sätt alltid varit min högsta dröm så jag känner igen det där som de i filmen sa att "jag skulle bli mamma till varje pris"! Nu behövde jag ju inte vänta så länge för jag träffade ju mannen i mitt liv tidigt och vi fick lyckan att ha barn tidigt, men jag känner ändå att jag förstår personerna i filmen så. Barnlängtan kan verkligen vara helt enorm. Hade vi blivit barnlösa tror jag faktiskt att jag gjort nästan ALLT för att få bli mamma. Jag hade nog aldrig gett upp (skulle dock aldrig någonsin hyra en surrogatmamma och att adoptera embyron vet jag inte riktigt vad jag tycker om...).

Är så otroligt lyckligt lottad att jag träffade min man så tidigt i livet och att vi fick vår underbara dotter! Hon är lyckan i livet, vårt fina älskade mirakel!

Hur känner ni? Skulle ni vilja ha barn till varje pris?

En alldeles alldeles nykläckt prinsessa! :0) Det bästa som hänt oss!

Hej.
Du har så rätt, man vet aldrig hur det går andra gången.
Jag och min sambo fick barn när vi var 18, och då blev jag gravid fort, och då tänkte jag väl inte att vi skulle få problem med framtida syskon eftersom vi var unga och det gick så fort första gången.
MEN, det tog 1½ år av försök innan älskade lillasyster flyttade in i magen. Nu gick det tillslut av sig själv, samma månad som jag börjat ringa runt för att få göra en utredning.
Så man är lyckligt lottad även om man "bara" får ett.
Kram till er.

Hej Diana!

Jag tycker att det du skrev är stämmer helt rätt.Barn kan man inte bara skaffa som saker det är ngt man får.

Jag är gravid och det är mitt första barn och jag är så lycklig och jag längtar tills miraklet kommer jag har två månader och halv.

Lycka till

Hiba

Vi råkade ut för två missfall innan denna graviditet (är nu i v.32) och jag vet hur maktlös, misslyckad och ensam man känner sig när det inte blir barn. Vi har ändå haft tur och "bara" varit ofrivilligt barnlösa i två år, lider verkligen med dem som har varit det ännu längre.

Jag hade nog varit beredd att gå igenom en hel del för att bli gravid, men samtidigt så har vi alltid velat adoptera också, så hade vi varit tvungna att göra IVF och det inte heller hade fungerat så hade vi nog adopterat ganska snabbt snarare än att betala för egna försök eller hitta andra lösningar. Vi har alltid velat ha barn unga och då skulle det ha känts fel att kämpa i många år när vi hade kunnat få vårat lilla barn under de åren. Ett biologiskt barn hade vi ju kunnat fortsätta försöka få även efter en adoption.

Jag tycker inte om det här med surrugatmammor och att adoptera embryon känns också lite sisådär när det redan finns barn som behöver föräldrar. Tycker inte heller att det är helt okej med singelmammor som inseminerar sig då det som sagt finns barn som behöver föräldrar redan. Kan också tycka att det är fel att göra ett barn när man vet att pappan inte kommer finnas där. Det är en sak att bli oplanerat gravid och ensamstående och en annan att planera ett barn som ensamstående.

Har själv funderat på att hjälpa barnlösa par genom äggdonation.

Så fint skrivet vännen! Blir lite rörd här i soffan ;) Skyller på gravidhormonerna, hihi. Hoppas ni har en mysig kväll! KRAM

Denna längtan efter barn gör mig galen! Och varje månad kommer den där mensen... ! Alla sa att det skulle vara lätt att få barn under 30, men nu har vi försökt i 8 mån. Jag vet, inte länge, men känns som ett decenium! Fint skrivet!

Ja, till ett väldigt högt pris!!! Men det visste jag inte innan jag fick barn! Nu är jag "kär" i mina barn och kan absolut inte tänkamug ett liv utan barn... Kramar Stina

Här kommer en annan infallsvinkel.
När det gäller surrogatmammor så är det ju tack och lov inte alla som "ställer upp" enbart pga ekonomiska skäl. En del känner ju som er att den finaste gåvan är att få barn och känner att de vill vara med och förgylla någons liv med det.

Om ett gaypar vill få ett biologiskt barn så har de ju inte mkt annat alternativ än att vända sig till en surrogatmamma. Vilken för övrigt kan vara en god vän mm.

En del väljer att inseminera sig, en del har ingen partner när de gör så. Personligen känner jag att det är lite orättvist säga att de gör fel och borde adoptera i stället.
I grund och botten är ju det viktigaste att var och en gör det som känns rätt för dem.

Hej!
Jag och maken fick göra 5 IVF för att få våra två barn. Vi fick inga bidrag från vårt landsting för vi ville inte vänta ca 5 år i kö.. Först betalade vi alla behandlingar + medicin (1800kr/IVF) transport (Sverige är lååångt), semesterdagar och boende på hotell så dyrt blev det! Men värt varenda krona=)

Jag skulle inte göra allt för biologiska barn, nej. Adoption var vi inställda på som ett bra alternativ men det gick superfort biologiskt så det blev nästan som att vi lite fick sörja att vi inte skulle adoptera.

Äntligen. Måste erkänna att jag varit så irritrad på mkt det du skrivit tidigare. Som om barn är en självklarhet. Glad att du reflekterar och inser vilken gåva det är.
Hur mkt man än vill bli en " ung mamma" är det inte möjligt för alla. Att vara ung och ofrivilligt barnlös är ett helvete. Ständigt portprioriterad i väntekön pga att äldre kvinnor har förtur. Privata alternativ finns, där spenderar vi de mesta av våra slantar och har förmånen att ha reserver att ta ifrån. Men hur gör de som inte är lyckligt lottade?
Bra om fler ser programmen som just nu går och glad att du nu verkar ha en lite mer ödmjuk inställning.

Checka in; www.ungfamilj.webs.com

Vi väntar på remiss för IVF. Jag har aldrig känt denna frustation någonsin. Vi har gjort allt man kan på en utredning utan att något är fel.

Jag förstår inte det här med ungar. Jag kommer dö som en ensam, barnlös och bitter hagga!

fin bild :)