Fråga om Amning

Fråga:

Läste på din blogg att du gärna ville amma länge, ammar du fortfarande och om inte, när slutade du? Läste även att du hade svårt att få det att funka i början, hur gjorde du för att det skulle "lossna"? Ge gärna tips till oss som väldigt gärna vill kunna amma... För mig är det svin viktigt att kunna amma, det är ju det bästa för både mamman och barnet. Men kan du inte skriva lite om hur du fick det att funka osv. Tack på förhand!

SVAR:

Nej, nu ammar jag inte längre. Vi slutade med det när hon var 13 månader. Det är ju rekommenderat att, om man kan, amma i minst ett år och jag är väldigt tacksam för att det gick att amma ändå relativt länge. Jag var väldigt sentimental när jag slutade och det var väldigt blandade känslor i samband med amningsavslutet, men det kändes på något sätt ändå lagom att sluta då. Jag hade isf inte haft något emot att amma längre, men nu hade det nog börjat kännas lite konstigt att amma, nu är hon ju ingen bebis längre utan ett barn!

Jag vågar knappt skriva om amning längre för det känns som ett så känsligt ämne och det är så lätt att trampa folk på tårna vilket jag inte vill såklart, men man kan ju inte heller låta bli att skriva vad man tycker bara för att någon kan känna sig träffad. Här kommer mina tankar och erfarenheter kring amning... =)

Jag kämpade enormt mycket med att få amningen att funka. Det var så viktigt för mig att amma och jag är väldigt glad att jag kämpade och fick det att funka! Spenderade timmar på amningsmottagningen och satt timme ut och timme in och bara ammade.

Det gjorde förfärligt ont i början och lillan ville ha mat dygnet runt varannan timme så det var en hel del jobb minst sagt. Tillslut, efter typ 6-8 veckor, funkade amningen helt fantastiskt och jag är SÅ SÅ SÅ glad att jag kämpade på och fick det att funka.

Jag ammade verkligen non-stop första veckorna. Maken kom med mat till sängen, jag sniffade amningsspray och försökte läsa av lillans signaler. Det var ju inte bara jag som skulle lära mig att amma utan både lillan och jag skulle lära oss. Det var verkligen dubbla heltidsjobb att få amningen att fungera, men vilken enorm lättnad sedan när det fungerade!

Vi tog inte emot några gäster i början utan försökte att bara koncentrera oss på amning, vårt älskade mirakel och att komma in i de nya rutinerna. Jag var ( ÄR!)  som förtrollad av kärlek till detta nya lilla liv och var helt inne i min lyckobubbla och struntade i allt som stressade mig - tror det är viktigt att tillåta sig att stänga sig inne i bebisbubblan och inte stressa eller dra på med något den första tiden. Det är så kort tid de är så små och då behöver de verkligen full fokus. Träffa folk, städa och vara social kan man göra sedan... hehe! ;0)

Jag verkligen älskade att amma sedan, det var helt fantastiskt! Efter ett tag var det ju bara ren lycka att amma när vi väl fått det att funka. Är väldigt stolt över att jag kunde föda upp min tjej på min mjölk och enormt tacksam över att jag inte gav upp.

Så - mitt råd är att be om hjälp i tid. Åk inte hem från BB förrän du fått det att funka någorlunda. Ring BVC, amningsmottagningen eller amningshjälpen och be om råd. De jag stötte på där var helt ljuvliga människor och det var tack vare dom, min underbara mamma och man som jag fick rätt på amningen! Så - ge inte upp! Det kan ta tid innan det funkar.

Jag tror de flesta kan amma om de får tid, support och rätt hjälp, men det är också, såklart, viktigt att respektera de som inte kan amma av någon anledning.

Ammade ni läsare? Hur länge i så fall?

Åh jag blev riktigt rörd av ditt inlägg. Självklart ska man få skriva om amning och speciellt när man gör det så fint som du gör. Men amning har blivit väldigt laddat. Jag brukar aldrig läsa sånt här för att det gör så himla ont då jag misslyckades totalt med min amning och ingen förstod hur jobbigt det faktiskt var och forfarande är i själen. Min amning fungerade inte när jag åkte hem från b.b, jag var superstressad över att jag ville få det att fungera samtdigt som släkt och vänner inte lät oss vara ifred utan bara drällde in i tid och otid. Det gjorde fruktansvärt ont att amma och jag ringde amningsmottagningen som bara sa att det går över. Detta slutade med en ordentlig inflammation i båda brösten som utvecklades till bröstbölder och medicinering. Detta var en smärtsam upplevelse både fysiskt och psykiskt då jag pga den kroppsliga smärtan inte kunde bära mitt barn och det psykiska i att känna sig som en misslyckad mamma är hemskt. Att sedan folk har mage att påpeka att jag inte ammade/att jag gav upp/att mitt barn är uppfött på ersättning i tid och otid gör mig arg. Alla är vi olika, men man ska inte dömma någon när man inte vart i dennes skor. Tack för din fantastiska blogg. Kram

Jag ammade i dryga 10 månader, sen bestämde hon sig att nu är det dax att sluta. och bara vägrade ta bröstet... var verkligen jättetufft i början när hon slutade för jag hade fortfarande rätt mycket mjölk.. ;)

Jag ammade i ca 10 månader, var det bästa och mysigaste som fanns med sin lilla älskade bebis. Jag hade också väldiga problem i början och fick en mjölkstockning som slutade med sjukhus i en vecka med antibiotika och amningsmotagning flera gånger.. Men det var så viktigt för mig och jag grät floder när dom sa att jag KANSKE inte kunde fortsätta amma min bebis om det blev värre..Men jag kämpade och lyckades till sist sen var allt så lätt och så underbart!!!

Tyckte det var rätt lagom med 10 månader då min dotter själv valde att sluta och ville inte alls ta bröstet längre..kändes lite jobbigt men samtidigt skönt att hon valde det själv!!

SÅ KÄMPA ALLA det är mitt råd, för det finns inget bättre och mysigare!!

Jag ammade i 10 månader, sedan slutade lillen av sig själv - till min stora förtret. Hade planer på att amma minst ett år, gärna längre, men han var klar tydligen. Får bli med nästa barn :) Skulle aldrig falla mig in att låta bli att amma för att det är "jobbigt" eller "gör ont" som GRYMT många i min närhet gör, tycker faktiskt synd om barnen :( Jag hade blodblåsor på brösten ibland (knappast behagligt) men vad gör man då? Slutar? NEJ.

Kram :)

Älskar den där rosa klänningen! Så himla fin!
Kram Jinni

PS. Var med och tävla på min blogg om måltidsmåttet för att hålla koll på om du äter rätt. Stor chans att vinna!
http://www.smalochsnygg.se/2011/09/02/tavla-och-vinn-maltidsmattet/

Till Becka; du menar säkert inget illa i det du skriver och det är tråkigt att amning har blivit ett så pass laddat ämne. MEN det du skriver ovan är rent ut sagt oförskämt. Jag hoppas att du INTE hade läst inlägget högst upp av Johanna... Alla är olika och att döma så som du gör i din kommentar gör säkerligen väldigt ont för kvinnor som Johanna.. En del får riktiga problem (värre än dina blodblåsor!) och att det inte fungerar då gör inte em till en sämre mamma och att läsa en ogenomtänkt kommentar att någon "tycker synd om barnen" måste vara rent ut sagt för jävligt! Tänk efter före vill jag gärna föreslå.. Jag erkänner gärna hur kvinnor som väljer att inte amma, pga av t ex att de är oroliga för hur deras bröst kommer att se ut efteråt, tänker. Och det står jag för, de har gjort ett aktivt val att inte amma pga av ytliga orsaker. De har inte mycket rätt att gnälla över att andra undrar varför de inte sätter sitt barn före utseendet av sina bröst! MEN kvinnor som har problem med amningen ska INTE behöva må dåligt över det! ALDRIG! vissa saker kam man inte hjälpa och personer som saknar empati borde verkligen gå en kurs i hur man sätter sig in i andra människors problem!
För övrigt Diana, bra inlägg!!

Det jag menade, om du läser igen så ser du nog det, var att om man slutar utan riktiga problem så är det synd om barnen.... Typ för att det gör ont (det gör ont för alla). Sedan kan inte vissa amma för att mjölken sinar eller anna orsak, då har man inte så många val, ellerhur? Men att aktivt välja bort amningen? Nej, så gör man inte. Punkt.

Jag ammade Robin till han var runt 9 månader, då ville han inte ta bröstet nå mer, så det var "lätt" att sluta :)

Jag ammade Leon 6 månader.

Kändes bra å sluta vid den tiden, nu är han 8 månader & kan verkligen inte se att han skulle kunna bli ammad. Nää ursch- äcklig jag skulle känna mig :)

Då har jag en fråga till dig. Jag har 5 st barn, men det är bara men denne sista lille plutt, som amningen har fungerat. Vilket jag är så oerhört glad för. Det är verkligen en sådan lycka när amningen fungerar....det sprudlar och bubblar liksom inom en när det går som det ska. För en tid sedan opererades jag för ett navlebråck och efter det så har det krånglat med amningen. Bebis är 7 månader och jag har inga planer på att sluta amma. Att det började krångla berodde troligtvis på att jag hade ont efter op. oc bebis låg ju precis över såret. Smärtan gjorde att utdrivningsreflexen blev störd. Det kom ingen mjölk alls. Det fanns, men inget kom. Jag provade alla tänkbara metoder. Jag låg ner, jag stod på alla fyra över honom, höll honom så att han inte låg över min mage etc etc...inget funkade och vi ramlade slutligen in i en ond cirkel. SÅ fort jag lade honom till bröstet så började han streta emot och skrek och blev "tokig".
Jag pratade med amningshjälpen på nätet, jag ringde dem och frågade om råd, på nätet fick jag rådet att be att få "Syntocinon" sprayen utskriven och jag nämnde det för "vår" amningshjälp/förlossningen...men de ville INTE skriva ut den, "vi gör inte det längre" var det svar jag fick. Jag fick slutligen den via vårdcentralen och min bvc-sköterska.
Så den biten har lossnat och det är inga problem med utdrivningen längre, dricker dessutom amningte som verkar hjälpa....M E N...han stökar och bökar, stretar och bråkar och skriker och blir skogstokig de flesta gånger som jag lägger honom till bröstet. Varför gör han så, tror du? Vad kan det bero på?
Mjölken kommer ganska fort och efter att inte ha ätit på 4 timmar så borde han väl vara hungrig. För inte allt för länge sedan så åt han med 3 timmars mellan rum. Han äter gröt och puré, men jag vill att amningen ska fungera fint igen, innan vi fortsätter med puréerna. Har jag tur så får jag 1-2 lyckade amningar/dygn. Kan bli 3 lyckade, men sällan. Tidig morgon får han bröstet, då funkar det. Sen innan jag själv äter frukost, (tunt 8-9-tiden), bjuder jag bröstet, men slutar oftast med att han får gröt, jag vill ju inte svälta honom. Eller ska jag kanske, inte bjuda honom något annat, utan bjuda bröstet igen, lite senare?
Har du några förslag/tips. Eller kan det vara någon period han går igenom...läste någonstans, (mins inte vart), att runt 6 månader är det vanligt att bebisar kan börja göra så som min gör nu.
Tack i förhand för svar.