Förlossningen
Vi hade varit på stranden och lillan hade badat när jag kände att jag fick massor av starka värkar och molvärk. Var i vecka 39 och hade haft ganska mycket förvärkar under en vecka så tänkte att det fortfarande var långt kvar innan förlossningen skulle ske.
Jag hade ju haft väldigt noggrann planering kring hur förlossningen skulle ske med min förlossningsläkare eftersom det blev väldigt långdraget när lillan skulle ut ( 2 veckors latensfas - igångsättning 2 veckor över tiden och akut snitt efter 3 dygn på förlossningen med värkar).
Fick en helt underbar läkare redan i vecka 20 och vi bestämde tillsammans att visade det sig att det blev som sist skulle vi avbryta förlossningen i tid med ett snitt och jag skulle inte få gå över tiden mer än 13 dagar (och inte bli igångsatt igen!) - så jag fick tid för ett planerat snitt i vecka 41+4. Alltså - om förlossningen inte skulle startat innan dess...
Detta datum, i vecka 41+4, var som BF för mig, var 110 % säker på att jag skulle gå över tiden och få mitt planerade snitt. Skulle förlossningen starta av sig själv och ha ett bra förlopp så skulle jag föda naturligt bestämde vi.
Jag fick själv välja k-snitt datum så detta var helt mitt beslut, ändå hade jag sådan beslutsångest och ångrade mig flera gånger och kände att jag var lite dum som inte tog ett lungt planerat snitt i vecka 39, men stod ändå fast vid planen...
Så kom några jobbiga dagar med massvis med regelbundna ( från och till) värkar. Jag låg mest och läste tidningar med min värmekudde och andades igenom värkarna som gjorde rätt ont emellanåt. Att sova igenom värkarna gick inte så det blev inte mycket sömn dessa nätter.
Så vaknade jag i vecka 40+0 av att jag hade riktigt ont och ringde förlossningen som ville ha in mig på en kontroll. Kändes sådär att åka ifrån en sovande liten dotter utan att ha sagt hejdå, men eftersom jag var säker på att bli hemskickad innan hon vaknade ringde jag inte in någon barnvakt utan maken min och lillan blev kvar hemma och jag åkte in själv.
Det var fullt på förlossningen och jag fick någon liten typ "städskrubb" utan fönster att vara i. Kändes inte sådär jättemysigt att ligga där ensam, men snart skulle jag ju få komma hem tänkte jag, detta var ju bara en "snabb koll"... Där låg jag och undrade varför i hela fridens namn jag inte tog ett planerat snitt i stället, om dessa värkar bara var början på vad som komma skall ville jag INTE föda barn!
De körde CTG på magen som visade att jag hade värkar och lilla hjärtat i magen mådde bra, MEN, jag kände kanske lite lite lite lite mindre rörelser än vad jag brukade. Bara senaste timmarna alltså, sa det till barnmorskan som för säkerhets skull ringde dit en läkare. Hade aldrig lagt märke till det hemma, för hon rörde ju sig om jag buffade på magen, men pyttelite mindre än normalt.
Jag låg och väntade, väntade, väntade. I timmar fick jag ligga där med CTG:n och vetekudde innan läkaren kom och gjorde ultraljud. Hon försökte hitta fostervattnet med ultraljud för att mäta att det var ok med vatten, men hittade knappt något alls och sa att det verkade som att vattnet i magen tagit slut... Hon sa att det var väldigt bra att jag åkt in och hon skulle kalla på överläkaren för att höra vad de skulle göra!
Eftersom jag är k-snittad sedan innan är de ju alltid lite försiktiga så livmodern inte brister så de kopplade upp både "värk CTG" och CTG för att mäta bebisens hjärtljud hela tiden och sa att jag skulle vara beredd på att det kunde bli ett akut snitt. Blev jätterädd och orolig för hur vårt lilla mirakel i magen mådde och bara önskade att de skulle plocka ut henne NU!
Jag ringde såklart dit maken min som ringde hem min mamma som skulle vara barnvakt och en kvart senare var maken min där - med BB väska och kamera i högsta hugg. Idag skulle vi bli föräldar för andra gången! =)
Min man (som snart är klar läkare) kände både läkaren och den underbara barnmorskan vilket kändes SÅ tryggt. Vi blev förflyttade till ett otroligt fint rum, en liten "BB svit" där vi lyssnade på samba musik, duschade, tog sista magbilderna och ringde hem och sa godmorgon till vår lilla skatt.
Hela tiden höll de koll på miraklet i magen via CTG och kom in och kollade att vi mådde bra så jag kände mig väldigt trygg med det - även om jag faktiskt var livrädd också. Jag började tänka på alla hemska historier man läst om i mama tidningar, folk som spricker, en mamma som blev förlamad under ett kejsarsnitt, mister sina barn... Åh - varför satt jag och läste sådana saker medan jag var gravid?
Personalen var dock HELT HELT underbara och min man likaså. Fick ett sådant enormt stöd och de pratade med mig om vad bebisen skulle heta, om storasyster därhemma och sådant som fick mig att tänka på varför vi faktiskt var där!
Oj, nu ropar en liten hungrig lillasyster älskling på sin mamma så får skriva mer senare...
Kejsarsnitt för en prinsessa, del 3
Efter ungefär 1,5 dygn nere på förlossningsavdelningen med värkar höjde barnmorskorna det värkstimulerande droppet. Plötsligt sjunker prinsessans hjärtljud och älsklingen och jag blev alldeles skräckslagna av att se CTG kurvan bara gå nedåt. Plötsligt kom MÄNGDER med barnmorskor och läkare in i rummet för att följa CTG kurvan. De stängde av droppet och hennes hjärtljud gick upp igen. Jag var vid det laget livrädd, det var fruktansvärt att se hennes hjärtljud gå ned! En mardröm! Eftersom hennes hjärtljud återhämtade sig så fint beslutade de sig för att sätta igång droppet igen och då hände samma sak igen. Nu var jag verkligen rädd och bönade och bad om kejsarsnitt då jag var så rädd att hon inte mådde bra i magen. Nu gick hjärtljuden upp igen och de beslutade sig för att öka droppet igen. Då hände samma sak och hjärtljudet dippade. Dessutom gick förlossningsarbetet otroligt långsamt framåt. Läkaren sa att hon också tyckte att det var dags att plocka ut lillan och de beslutade sig för ett akut kejsarsnitt. Det var en enorm lättnad för mig, samtidigt som jag var jätterädd att något skulle hända under operationen. Jag har aldrig opererats förr och hade ju inte direkt räknat med kejsarsnitt... Men klart att en prinsessa skulle komma med kejsarsnitt!
Väl på operationsbordet kom läkaren in och berättade att en annan patient måste gå före då hennes bebis mår väldigt dåligt, så de körde ned oss till BB igen där vi fick vänta en hel timme. Då passade jag på att ringa blivande farmor och mormor som satt otåligt och väntade hemma. Berättade dock inget om de dippande hjärtljuden för vi ville inte oroa i onödan. Jag var dock så rädd att jag skakade, ville bara ha ut min sessa! Barnmorskorna försökte lugna mig och säga att ibland dippar hjärtljuden utan att det betyder något alls.
Jag kände mig helt uppgiven och blev rädd för varje värk eftersom den lilla i magen påverkades av mina värkar. När vi väl kom upp igen gav de mig en spinalbedövning och på en minut var jag helt bedövad från brösten och nedåt, som att de kroppsdelarna var helt borta! Jag var helt förlamad, en ganska obehaglig känsla. Det var lite smått panikartat att plötsligt inte kunna röra sig och att vara helt förlamad. Hann dock inte tänka så mycket förrän jag hörde ett bebisskrik.
Jag tänkte att nu fick säkert patienten i grannsalen sin lilla bebis förlöst. Men nej, det var VÅR bebis! Jag förstod inte ens att de hade börjat skära i mig! De tog snabbt ut henne till ett annat rum där ett barnläkarteam undersökte vår friska, pigga tjej. Efter några minuter kom älsklingen in och la henne vid mitt huvud. Där stod (eller låg) vi alla tre, huvud mot huvud och bara grät av glädje.
Det var den vackraste bebis jag sett i hela mitt liv. Kunde inte förstå det, tänk att hon var vår! Älsklingen och prinsessan fick åka ned till BB medan jag blev sydd. När jag kom ned till BB satt älsklingen där med vårt lilla knyte i famnen. Det var en sådan omedelbar kärlek, snacka om kärlek vid första ögonkastet! Åh, det var den lyckligaste stunden i mitt liv. Kl. 01. 11 fick vi vår fina, välmående, efterlängtade prinsessa på nästan 4,2 kg och 53 cm lång.
Efter den natten har jag varit som i trans i min lilla bebisbubbla. Det känns som att vara nykär gånger hundra! Kunde ALDRIG fantisera om att det skulle kännas SÅHÄR underbart att vara mamma. Har aldrig upplevt något liknande, vilken himlastormande lycka! Blir så rörd av att tänka tillbaks på stunden då jag fick henne vid mitt huvud och såg in i hennes små klarblå ögon. Vilken tjej!
Jag blir också rörd av att tänka på den enormt proffsiga vård vi fick under sjukhusvistelsen och tiden på BB. HELT fantastisk personal, så personliga, skickliga och helt underbara! Trots ett dramatiskt förlossningsförlopp känner jag att tiden och personalen på BB var så magisk, det var ju där min dotter föddes och personalen där gjorde hela förlossningen till ett fint minne trots några obehagliga timmarna som jag helst vill glömma.
Min älskade mans insats under förlossningen var helt otrolig, är så otroligt glad att han är pappa åt lilla prinsessan. Han var så lugnande, peppande och förstående hela tiden!
Jag har verkligen varit igenom och bekämpat mina värsta rädslor, blivit opererad, sovit själv på sjukhus, fått morfin och lustgas (mitt första rus, har ju aldrig druckit en droppe alkohol!) och fått spinalbedövning som jag var SÅ rädd för. Under min graviditet var jag livrädd för att dessa saker skulle hända, känns på ett sätt skönt att veta att jag faktiskt klarade av det!
Just nu ligger jag med den vackraste lilla flickan i värden vid mitt bröst och kan knappt skriva då jag har svårt att slita blicken från en så vacker liten varelse! Det finns inga ord i världen som beskriven hur mycket kärlek jag känner för denna underbara flicka. Jag kan verkligen inte slita mig ifrån henne. Att bli mamma är det bästa som någonsin hänt mig! Min älskade älskade prinsessa!
Nu har det gått flera dagar sedan kejsarsnittet och med lite smärtstillande känns det knappt längre i såret och ärret syns knappt alls. Så med dessa erfarenheter av både vanlig förlossning och kejsarsnitt föredrar jag ju absolut kejsarsnitt...
Förlossningsberättelse, del 2
Efter några dagar som inlagd bestämde läkaren sig för att genast sätta igång förlossningen eftersom lilla prinsessan vägrade komma ut av sig själv. De körde ned mig från avdelningen jag var inlagd på till förlossningsavdelningen. Det var SÅ pirrigt!
Det var på morgonen så jag fick snabbt ringa dit älsklingen som kom i rekordfart! Vi fick ett jättefint rum, påminde om ett hotellrum med CD, fint stort badrum och stora fönster ut över en liten park. Jag hade sådan tur att min barnmorska från MVC börjat jobba på förlossningen. Det kändes så tryggt att ha henne med vid förlossningen eftersom vi redan kände henne och hon är en underbar barnmorska. Dessutom hade jag ju gått igenom hur jag ville ha förlossningen med henne innan.
Så började de med det ena igångsättningsförsöket efter det andra. Jag fick riktiga förlossningsvärkar och kom in i ett "aktivt förlossningsarbete". Äntligen! Jag vankade runt på en gåstol, fick akupunktur, lyssnade på SPA musik, duschade varmt, hade TENS (fantastiskt!), vetekudde och fick massage samtidigt som jag kollade på Kvarteret Skatan och drack nyponsoppa. Älsklingen peppade mig under värkarna och påminde mig om allt vi lärt oss under profylaxkursen. Han var helt fantastisk under hela förlossningen och det kändes så underbart att få vara med om detta tillsammans med honom. Kände mig riktigt laddad!
När värkarna kom med två minuters mellanrum trodde vi att alla värkar gett resultat, men nej... När de undersökte mig visade det sig att jag stod kvar på samma ruta som för många timmar sedan. De beslutade sig då för att ge mig värkstimulerande dropp. Värkarna som varit helt hanterbara innan blev då lite jobbigare. Jag fick inte ha min TENS då den störde CTG övervakningen som man måste ha om man får värkstimulerande dropp.
Det var på morgonen så jag fick snabbt ringa dit älsklingen som kom i rekordfart! Vi fick ett jättefint rum, påminde om ett hotellrum med CD, fint stort badrum och stora fönster ut över en liten park. Jag hade sådan tur att min barnmorska från MVC börjat jobba på förlossningen. Det kändes så tryggt att ha henne med vid förlossningen eftersom vi redan kände henne och hon är en underbar barnmorska. Dessutom hade jag ju gått igenom hur jag ville ha förlossningen med henne innan.
Så började de med det ena igångsättningsförsöket efter det andra. Jag fick riktiga förlossningsvärkar och kom in i ett "aktivt förlossningsarbete". Äntligen! Jag vankade runt på en gåstol, fick akupunktur, lyssnade på SPA musik, duschade varmt, hade TENS (fantastiskt!), vetekudde och fick massage samtidigt som jag kollade på Kvarteret Skatan och drack nyponsoppa. Älsklingen peppade mig under värkarna och påminde mig om allt vi lärt oss under profylaxkursen. Han var helt fantastisk under hela förlossningen och det kändes så underbart att få vara med om detta tillsammans med honom. Kände mig riktigt laddad!
När värkarna kom med två minuters mellanrum trodde vi att alla värkar gett resultat, men nej... När de undersökte mig visade det sig att jag stod kvar på samma ruta som för många timmar sedan. De beslutade sig då för att ge mig värkstimulerande dropp. Värkarna som varit helt hanterbara innan blev då lite jobbigare. Jag fick inte ha min TENS då den störde CTG övervakningen som man måste ha om man får värkstimulerande dropp.
Testade då lustgas. Den hjälpte väl en hel del och jag blev lite lullig och yr, men saknade min TENS...
Det var absolut ingen dödssmärta som så många beskrivit förlossningsvärkarna som, utan mer som kraftig mensvärk och ett väldigt tryck. Sedan hade jag ju lite extra ont eftersom de mekaniskt satte igång förlossningen.
Det var absolut ingen dödssmärta som så många beskrivit förlossningsvärkarna som, utan mer som kraftig mensvärk och ett väldigt tryck. Sedan hade jag ju lite extra ont eftersom de mekaniskt satte igång förlossningen.
Den lite mer dramatiska fortsättningen, del tre, lägger jag in ikväll eller imorgon!
Puss på dig världens underbaraste prinsessa!
Förlossningsberättelse, del 1
Jag hade fantiserat om en förlossning som startade med lite molvärk i magen som en blixt från klar himmel, plötsligt tre krystvärkar och så skulle lilla miraklet vara ute. Gärna innan man hann till BB, vilken historia det hade varit att berätta! Nu blir ju inte alltid saker som man bestämt, haha! Efter TVÅ veckor i latensfasen med pinvärkar och barnmorskor som efter undersökningar sagt att det "snart är dags" blev jag och prinsessan i magen inlagda på BB för de ville ha bättre koll på oss så att vi inte skulle ta skada av alla värkar. Jag som aldrig sovit på sjukhus förr ska ärligt säga att jag faktiskt var rätt nervös. Dessutom är ju hela BB stängt för besökare med undantag från den blivande pappan som får vara där dagtid. Hur skulle jag kunna sova ensam med magen på sjukhus utan älsklingen? =( Hamnade i en sovsal med två andra och insåg då hur skyddad värld jag lever i egentligen. Båda mina grannar var ganska illa däran med misstanke om sjuk bebis och hotande förtidsbörd och jag led så med dom. Känner mig så EGO som blev stressad av de pulserande hjärtljuden från deras CTG övervakning som pulserade genom rummet, men jag blev alldeles nojig. Tänk om lilla prinsessan i magen skulle vara sjuk? Varför lägger dom in oss, dom misstänker kanske något superallarligt, men vill inte säga det... Oj så orolig man kan vara! Jag var dock ändå rätt glad att dom la in oss för jag var SÅ slut efter att ha haft värkar så många dagar och det kändes fantastiskt tryggt att vara inlagd. Personalen var UNDERBAR, god mat och folk som hela tiden kollade att prinsessan min mådde bra i magen. Jag var inlagt ett par dagar innan de beslutade sig för att medicinskt sätta igång förlossningen.
Eftersom förlossningsberättelsen är ganska lång, det blev en riktigt långdragen förlossning, så har jag delat upp den i tre delar, så snart kommer del två och tre! =)
Världens sötaste små fötter!
