Detta med egentid...
Jag skulle gå ut och äta med en kompis för att få den omtalade "egentiden"... Men vad gör jag? Ringer hem stup i ett och kollar vad min lilla juvel gör, pratar BARA om henne, tittar på bilder på henne och sitter och funderar på vad hon pysslar med där hemma! Min man är verkligen världens bästa pappa så hon har det ju självklart jättebra, naturligtvis. Men - jag känner mig ändå så halv utan henne. Känns liksom som att en kroppsdel saknas...
Jag är nog inte mycket för detta med egentid ändå... Eller jo, på ett sätt. Det kan vara väldigt skönt med sovmorgon, läsa tidningen i lugn och ro eller att "bara vara". Relaxa helt enkelt. Eller kanske lyxa till det och gå på massage eller någon annan SPA behandling där det faktiskt inte går att ha med en 1 åring med mycket spring i benen.
Bara sitta ned i lugn och ro ett tag - den formen av egentid behöver jag (för er som inte har barn kan jag berätta att man får mycket motion av att ha en pigg 1 åring hemma, man kan inte titta bort en sekund för då kan busungen plötsligt ha klättrat upp på bord, försökt äta krukväxter eller vad det nu kan vara... =P)
Men annars - att gå ut och göra saker utan min lilla juvel tycker jag faktiskt inte är särskilt skoj alls... Det är verkligen SÅ MYCKET roligare när hon är med! Jag är dessutom så stolt över henne, vill ju helst visa upp henne för hela världen. =)
Har ni andra mycket "egentid" eller behov av det?
Hur mycket sover ni andra mammor & pappor per natt?
Innan jag blev gravid sov jag 9-10 timmar i sträck utan problem. Jag prioriterade sömn väldigt högt, skönhetssömn var A och O för mig... ;) Jag sov som en stock och var alltid pigg som en lärka efter mitt sömnmaraton!
Var vi ute och reste eller annat som störde min sömn ' sov jag igen' sömnen nästa natt och var så noga med att aldrig sova mindre än 8 timmar per natt, what so ever!
När jag blev gravid sa alla åt mig att ' sov nu ordentligt, sedan får du inte sova på 18 år...' Jag lydde deras råd och sov säkert 13 timmar per natt PLUS siesta... Jag lagrade sömn helt enkelt, haha!
När vår lilla juvel kom till oss var det som att vi inte behövde så mycket sömn längre utan jag klarade mig rätt långt på amningshormonerna och kärlek... ;) ( även om jag gärna sovit längre...) Vår lilla dam hade ju en period hon ville amma varannan timme, dygnet runt! Nu sover hon dock helt skapligt, 7 - 8 timmar i sträck, sedan kommer hon upp till oss och sover 2-3 timmar till för att sedan sova siesta mitt på dagen i 2 timmar.
Skulle gissa att jag sover runt 8 timmar per natt nu. Ibland kan jag ju sova med lillan på dagen också, men ofta är vi antingen ute med hundarna, iväg på något eller har folk hemma när hon sover sin siesta så då går det ju inte. Annars är det väldigt skönt med en liten power nap på dagen måste jag säga! :)
Hur mycket sover ni andra mammor och pappor per natt?
Jurist och mamma?
Alltid prio ett i livet, min älskade dotter!
Klänning från Lindex Eco, strumpebyxor från Lundmyr Babyshop Redo för en tur i sin lilla Porsche
Finns det någon läsare där ute som är mamma och jurist? Eller blivande jurist kanske? =)
Skulle vara kul att höra om någon som lyckats kombinera närvarande föräldraskap med att vara jurist. Får såå många kommentarer om att det inte går att vara jurist och närvarande mamma, men jag vill inte tro att det är så.
Man har ju alltid laglig rätt att jobba 75 % när barnen är små, gäller även jurister... ;0) Dessutom behöver man ju inte bli en arbetsnarkoman på Mannheimer swartling direkt.
Min dröm är ju att få en forskningstjänst och då lägger man ju upp sin tid själv, det vore drömmen helt klart! Jag kommer vad som än händer alltid vara en närvarande mamma, men jag vill även om några år få ett kul juristjobb (kan ju inte vara mammaledig för alltid tyvärr... =P ), tror faktiskt inte det är omöjligt att både vara jurist och mamma.
Så - finns det fler juristmammor där ute i bloggvärlden? Berätta! :) (eller vet ni någon mamma - juridik - blogg? )
Om dagisval...
Det verkar vara ett väldigt känsligt ämne för många detta med att välja dagis. Efter mitt dagisinlägg verkar det som att folk tror att man är näst intill "snobbig" bara för att man är noga med det dagis man väljer. Det blir nästan "jantelags-diskussioner" över det hela. Jag kan verkligen inte förstå hur det kan uppfattas som så. Det handlar liksom om att välja FÖRSKOLA, inte om att välja skor... Typiskt svenskt egentligen att alla ska göra samma sak... Ingen får sticka ut eller, jantelagens främsta budord; "du skall icke tro, att du är något". Det är ju ett så otorligt viktigt val man som förälder gör när man väljer förskola. Ni som tror att vissa förskolor kostar mer än andra har fel - de kostar precis lika mycket och följer kommunens taxa. Det finns alltså INGA nackdelar med att vara om sig och kring sig med att välja dagis. Det finns helt fantastiska förskolor, men också väldigt hemska dagis (varför dölja det?).
Vi har främst tittat på dessa faktorer när vi valde:
Hur var barnen på förskolan? På de förskolorna vi tyckte var bäst var barnen glada, lekfulla, nyfikna och harmoniska och på de dagisen vi tyckte var sämst upplevde vi verkligen att barnen var stressade av den stökiga miljön. På de sista kändes det verkligen som att varje barn bara var en i märngden, som en förvaring helt enkelt... Det var så mycket barn överallt att det var omöjligt att tillgodose allas behov och då säger det väl sig självt att barnen inte mår bra.
Hur stor är barngruppen? Hur är lärarna? På det ena dagiset var de 7-8 barn i lilla barngruppen, på det andra var det 14 barn på lika många lärare. Stor skillnad alltså. Det är otroligt viktigt för oss att välja ett dagis med liten barngrupp och med många pedagoger som trivs med sitt jobb! Jag tror varken pedagogerna eller barnen trivs med stora barngrupper, blir en väldigt ond cirkel där... Har ju själv läst till förskollärare i en termin innan jag började läsa juridik så lite koll på det har jag allt! ;0)
Hur är maten på förskolan? De ska ändå äta en hel del mat där och då är det ju helt klart viktigt att maten är bra och näringsrik. Även här skiljde det enormt mellan de olika ställena. Ena stället hade en kock som lagade ekologisk mat helt utan socker (inte ens ketchup..), på de andra ställena var det centralköksmat (inte för att det är hemskt i sig, men har man valmöjlighet så klart man väljer det första alternativet)
Hur mycket är barnen ute per dag? Här skiljde det också enormt. Vi har funderat på en ur & skur förskola där de är ute nästan hela dagarna. På något annat ställe var de bara ute 50 min om dagen.
Hur är lokalerna? På ena stället var där otroligt SMUTSIGT med kulor & pärlor på golven, sandhögar i alla vrår, osäkrade elutag och lokaler som jag personligen inte hade velat lämna en 1 åring i ur ren säkerhetsaspekt... På andra ställen var allt anpassat efter barnen. Säkerhet kom först samt bra lekutrymmen för barnen. Genomtänkta leksaker och normal hygien helt enkelt!
Förskolor
Vi har nu besökt närmare 10 förskolor/ dagmammor.
2 av dem höll en enorm hög kvalité. Det var rent & snyggt, ordning & reda, helt fantastiska pedagoger, väldigt små barngrupper, fina lokaler, glada barn och enormt nöjda föräldrar! Maten var ekologisk och genomtänkt. Föräldrarna var engagerade och inskolningen nära 1 månad. Det var nästan som att komma in på ett SPA för barn, haha! De hade på det ena stället levande ljus, SPA musik, palmer och porlande vatten i vilorummet. Till dessa dagis var det runt 1,5 års kö (minst!).
Vi besökte även 2 dagis som var helt okej. Rent, hög hygein, bra mat och fina lokaler. Lärarna var sanna humanister, barnen var nöjda och glada och det hade känts helt okej att lämna sitt barn där några timmar om dagen.
MEN - de resterande 6 förskolorna var rent ut sagt FÖRFÄRLIGA. Alldeles gräsliga. Jag kom på mig själv med att jämföra dem med barnhem från något U - land... Undrar hur de kunde bli godkända? Det var så skitigt där att jag fick byta alla lillans kläder efter en timme. Det var rent ut sagt SMUTSIGT där. På småbarnsavdelningen låg där kulor, pärlor och stenar på golvet (= mums för en 1 åring...). Eluttagen var inte säkrade (hur tänker man då?), barnen verkade stressade av den röriga miljön, det var stökigt, stort, massa massa massa massa barn och otroligt få pedagoger ( 2,5 per 14 barn på lilla avdelningen!). Jag var gråtfärdig när jag gick där ifrån... Hemsk upplevelse var det med en massa gråtande barn och skrikiga lärare! Pedagogerna var så oengagerade, hade verkligen ingen koll alls på barnen och pratade bara om deras "övertid" och hur bråttom de hade.
Otroligt vilken skillnad det var mellan de olika förskolorna. Det gäller verkligen att välja med omsorg och vara ute i god tid... Nu kommer inte lillan börja förrän om något år för jag ska vara ledig fram till våren 2012 då jag börjar plugga juridik igen. Sedan löser vi det på annat sätt på dagarna fram tills hon ska börja på det bästa dagiset om något år.
Är ni läsare nöjda med era förskolor?
2 av dem höll en enorm hög kvalité. Det var rent & snyggt, ordning & reda, helt fantastiska pedagoger, väldigt små barngrupper, fina lokaler, glada barn och enormt nöjda föräldrar! Maten var ekologisk och genomtänkt. Föräldrarna var engagerade och inskolningen nära 1 månad. Det var nästan som att komma in på ett SPA för barn, haha! De hade på det ena stället levande ljus, SPA musik, palmer och porlande vatten i vilorummet. Till dessa dagis var det runt 1,5 års kö (minst!).
Vi besökte även 2 dagis som var helt okej. Rent, hög hygein, bra mat och fina lokaler. Lärarna var sanna humanister, barnen var nöjda och glada och det hade känts helt okej att lämna sitt barn där några timmar om dagen.
MEN - de resterande 6 förskolorna var rent ut sagt FÖRFÄRLIGA. Alldeles gräsliga. Jag kom på mig själv med att jämföra dem med barnhem från något U - land... Undrar hur de kunde bli godkända? Det var så skitigt där att jag fick byta alla lillans kläder efter en timme. Det var rent ut sagt SMUTSIGT där. På småbarnsavdelningen låg där kulor, pärlor och stenar på golvet (= mums för en 1 åring...). Eluttagen var inte säkrade (hur tänker man då?), barnen verkade stressade av den röriga miljön, det var stökigt, stort, massa massa massa massa barn och otroligt få pedagoger ( 2,5 per 14 barn på lilla avdelningen!). Jag var gråtfärdig när jag gick där ifrån... Hemsk upplevelse var det med en massa gråtande barn och skrikiga lärare! Pedagogerna var så oengagerade, hade verkligen ingen koll alls på barnen och pratade bara om deras "övertid" och hur bråttom de hade.
Otroligt vilken skillnad det var mellan de olika förskolorna. Det gäller verkligen att välja med omsorg och vara ute i god tid... Nu kommer inte lillan börja förrän om något år för jag ska vara ledig fram till våren 2012 då jag börjar plugga juridik igen. Sedan löser vi det på annat sätt på dagarna fram tills hon ska börja på det bästa dagiset om något år.
Är ni läsare nöjda med era förskolor?
3 barnssystem
Många är ni som skrivit och frågat vad 3 barnssystemet är. Det är när 3 familjer går samman har har en barnskötare i hemmet. Det blir då ungefär som en barnvakt, fast det är 3 barn.
Detta känns som den mest idealiska lösningen för oss. Lillan får leka med sina kompisar på dagarna, en trygg barnvakt som vi föräldrar valt ut och hon får vara hemma om dagarna.
Jag förstår verkligen inte varför inte fler har detta system i stället för dagis ect. Ofta betalar t.om. kommunen för det! Sedan tror jag det är bra för barn med dagis (i lagom mängd, förutsatt att det är ett bra dagis) , men jag tror inte att barn har någon egentlig glädje / utbyte av det före 3-4 års ålder.
Så helst skulle jag vilja att hon började på dagis först då, därför tycker jag att 3 barns systemet är en fantastisk lösning!
Dessutom är jag ju bara borta några få timmar per dag så då tror jag detta system är bäst. Nu ska jag ju vara mammaledig väldigt länge till, men vi vill såklart vara ute i god tid och vi behöver nog hela familjen vänja oss vid tanken på att mammaledigheten inte är oändlig... ;0)
Lillan har själv valt klänning! :) Från Polarn & Pyret
Svåra val...
Denna vecka ska vi på 7 st dagisvisningar / dagmammor ( vi har redan varit på 3 st...). Vi kommer bli rena rama dagisproffsen efter detta.
Nu efter de 3 vi har hälsat på ska jag säga att det är ENORMA skillnader mellan de olika ställena och pedagogerna. Det som gjorde mig riktigt förbannad var att på det ena stället verkade den ena fröknen så fantastiskt gullig mot barnen, engagerad och trygg. Jag hade tyckt att det var ett underbart ställe om det inte varit för att jag dagen innan sett henne i lekparken när hon skrek, svor och drog i de stackars 1 åringarna (jag och mina mammavänner var helt förblufade över denna kvinna som hon betedde sig!)... Vilken ögontjänare!
Att vara på ett sätt när föräldrarna är med och på ett sätt när man är själv med barnen är verkligen lågt. Av den anledningen har jag och min kompis nu "dagisspionerat" för att se hur lärarna är när vi inte är där, haha! ;0)
Ja, det gäller att vara om sig och kring sig när man väljer var sina små ska vara när man jobbar....
TACK för era kloka råd i "dagisinlägget" förresten! Mycket tankvärt.
Dagis / dagmamma / 3 barnssystem?
Nu dröjer det ju länge innan vår älskling ska in på dagis, men som den kycklingmamma jag är har jag börjat kolla upp de bästa dagisen, dagmammorna och även kollat på 3 barnssystemet som känns som ett väldigt spännande alternativ.
Att välja rätt känns så enormt viktigt och jag ska erkänna att det värker enormt mycket i mammahjärtat att börja vänja sig vid tanken att låta någon annan utomstående passa vårt mirakel. Det känns helt FEL FEL FEL FEL att lämna bort vår älskling på dagarna och låta någon annan än familjen ta hand om vår älskade dotter. Det känns onaturligt, jobbigt, sentimentalt och bara... FEL!
Men, man kan inte i dagens Sverige vara hemma hur länge som helst (TYVÄRR!) och jag har bara studieuppehåll fram tills hon fyller 2 år så jag får helt enkelt ta mig i kragen och börja vänja mig vid tanken. Jag är bara så GLAD att jag är student med en utbildning som gör det möjligt att bara vara hemmifrån några få timmar per dag. Tack gode Gud! Att vara borta från min dotter 8-16 skulle faktiskt vara olidligt.
Att välja rätt känns så enormt viktigt och jag ska erkänna att det värker enormt mycket i mammahjärtat att börja vänja sig vid tanken att låta någon annan utomstående passa vårt mirakel. Det känns helt FEL FEL FEL FEL att lämna bort vår älskling på dagarna och låta någon annan än familjen ta hand om vår älskade dotter. Det känns onaturligt, jobbigt, sentimentalt och bara... FEL!
Men, man kan inte i dagens Sverige vara hemma hur länge som helst (TYVÄRR!) och jag har bara studieuppehåll fram tills hon fyller 2 år så jag får helt enkelt ta mig i kragen och börja vänja mig vid tanken. Jag är bara så GLAD att jag är student med en utbildning som gör det möjligt att bara vara hemmifrån några få timmar per dag. Tack gode Gud! Att vara borta från min dotter 8-16 skulle faktiskt vara olidligt.
I alla fall, nu undrar jag lite vad ni föredrar och vad ni har för erfarenheter. Dagis? Dagmamma? 3 barnssystemet? Var är era barn på dagarna? Vilket tror ni är "bäst"? Hur gamla var era barn när de började? Någon som testat dagmamma eller 3 barnssystemet? BERÄTTA! :) Vill gärna höra om era erfarenheter.
En fråga om mammalivet...
Fråga från Sofie: Jag har en liten fundering, Är mammalivet som du tänkt dig? Både och och min sambo är rätt sugen, vi är 22 och 25 år & har ett fint förhållande sedan 4 år tillbaka. Men jag har både läst och hört många kommentarer till unga föräldrar, Varför skaffa barn så tidigt? Varför inte leva livet och ut o res, festa och liknande innan du binder upp dig? Hur känner du nu efter ni skaffat er lilla dotter? Känner ni av några begränsningar? :) Du får gärna göra ett inlägg om föräldralivet, hur du upplever mammalivet och hur du ser på framtiden! :) Tack för en toppen läsning.
Jag har aldrig varit intresserad av att back packa, supa, strula runt eller festa bland en massa fulla studenter. Vi valde i stället att leva livet - det vill säga - vi skaffade barn! Barn är verkligen livet, det är så fantastiskt och underbart att det går inte att beskriva. Hela livet har jag längtat efter barn, min kropp bara skrek efter barn, mitt hjärta höll på att gå itu av barnlängtan, vi hade varit gifta i nått år, levde stabilt och tryggt så vi såg inte en enda anledning att vänta? Vad ska man vänta på? Att bli gammal och infertil?
Jag var 22 år när vår dotter föddes och det är väldit skönt att känns sig så ung. Mina mammakompisar som fått barn i mer "vanlig ålder" (30+) känner en hel del av pressen att snabbt bli gravida igen, de pratar om den biologiska klockan och om vilken chock det var att ställa om hela sitt vuxenliv de levt i 10-15 år. De mammor som jag träffat som är över 35 år har även kännt oro över att deras barn ska ha någon kromosomskada (det kan ju drabba alla, men är vanligast hos äldre gravida).
Jag tror man har lättare att ställa om sitt liv när man är ung, vi upplevde inte alls samma "chock" i alla fall, även om det såklart är en enorm omställning att bli förälder. Och visst kan jag känna biologiska klockan, fast jag bara är 23 (har jag gjort sedan jag var 16 typ haha...). Men hade jag nu varit 33 skulle den biologiska klockan ticka så förfärligt högt. Sedan tyckte jag det kändes ganska coolt att vara yngst i mammagruppen också (även om man totalt struntar i ålder, åldern blir så oviktig när man får barn, alla är mammor och har världens största händelse gemensamt)! :)
Nu menar jag absolut inte något illa om äldre mammor såklart! Jag menar bara att man ska inte känna sig hindrad att skaffa barn ung bara för att samhället idag ser ut så att de flesta är runt 30. Vissa känner sig mogna att bli förälder när de är 20 år, andra när de är 30 år...
Visst, en fördel med att vänta kan ju vara att man ofta har det bättre ekonomiskt. Men blir ett barn lyckligare av rikare föräldrar? Självklart ska man ha god ekonomi innan man skaffar barn (det måste man verkligen ha koll på, att leva på marginalen när man har barn är ingen god idé i det långa loppet). Dock blir inte ett barn lyckligare av att ha nyaste barnvagnen, senaste babyprylarna eller att bo i en flott villa. Ett barn blir lyckligt att du är en kärleksfull, trygg, närvarande förälder!
Försökte komma på någon begränsning, men kan inte komma på en enda, haha. Kanske att de har 15 års gräns på många SPA:n? ;) Det är ju lite bökigare att resa med barnvagn i för sig, men det är ju 100 gånger roligare att få resa med sitt eget barn så det väger ju upp det!
Det viktigaste är att man kan garantera att ge sitt barn ett tryggt hem fullt med kärlek, närvaro och tid!
Lycka till och skriv och berätta sedan! :)
SVAR:
Om man har ekonomin ordnad och har lyckats hitta en bra och trygg pappa till sina barn ser jag inga, absolut inga, nackdelar med att skaffa barn ung. Föredlarna tar liksom aldrig slut. Kroppen återhämtar sig snabbare och klarar ofta bättre av både graviditet och förlossning när man är ung, det blir ofta svårare att bli gravid när man är äldre, man får (förhoppningsvis!) fler år med sina barn, man är ung och pigg, man orkar mer och det sägs ju att man har lättare att anpassa sig till småbarnslivet lättare om man är ung och får barn.
Jag har aldrig varit intresserad av att back packa, supa, strula runt eller festa bland en massa fulla studenter. Vi valde i stället att leva livet - det vill säga - vi skaffade barn! Barn är verkligen livet, det är så fantastiskt och underbart att det går inte att beskriva. Hela livet har jag längtat efter barn, min kropp bara skrek efter barn, mitt hjärta höll på att gå itu av barnlängtan, vi hade varit gifta i nått år, levde stabilt och tryggt så vi såg inte en enda anledning att vänta? Vad ska man vänta på? Att bli gammal och infertil?
Jag var 22 år när vår dotter föddes och det är väldit skönt att känns sig så ung. Mina mammakompisar som fått barn i mer "vanlig ålder" (30+) känner en hel del av pressen att snabbt bli gravida igen, de pratar om den biologiska klockan och om vilken chock det var att ställa om hela sitt vuxenliv de levt i 10-15 år. De mammor som jag träffat som är över 35 år har även kännt oro över att deras barn ska ha någon kromosomskada (det kan ju drabba alla, men är vanligast hos äldre gravida).
Jag tror man har lättare att ställa om sitt liv när man är ung, vi upplevde inte alls samma "chock" i alla fall, även om det såklart är en enorm omställning att bli förälder. Och visst kan jag känna biologiska klockan, fast jag bara är 23 (har jag gjort sedan jag var 16 typ haha...). Men hade jag nu varit 33 skulle den biologiska klockan ticka så förfärligt högt. Sedan tyckte jag det kändes ganska coolt att vara yngst i mammagruppen också (även om man totalt struntar i ålder, åldern blir så oviktig när man får barn, alla är mammor och har världens största händelse gemensamt)! :)
Nu menar jag absolut inte något illa om äldre mammor såklart! Jag menar bara att man ska inte känna sig hindrad att skaffa barn ung bara för att samhället idag ser ut så att de flesta är runt 30. Vissa känner sig mogna att bli förälder när de är 20 år, andra när de är 30 år...
Visst, en fördel med att vänta kan ju vara att man ofta har det bättre ekonomiskt. Men blir ett barn lyckligare av rikare föräldrar? Självklart ska man ha god ekonomi innan man skaffar barn (det måste man verkligen ha koll på, att leva på marginalen när man har barn är ingen god idé i det långa loppet). Dock blir inte ett barn lyckligare av att ha nyaste barnvagnen, senaste babyprylarna eller att bo i en flott villa. Ett barn blir lyckligt att du är en kärleksfull, trygg, närvarande förälder!
Försökte komma på någon begränsning, men kan inte komma på en enda, haha. Kanske att de har 15 års gräns på många SPA:n? ;) Det är ju lite bökigare att resa med barnvagn i för sig, men det är ju 100 gånger roligare att få resa med sitt eget barn så det väger ju upp det!
Det viktigaste är att man kan garantera att ge sitt barn ett tryggt hem fullt med kärlek, närvaro och tid!
Jag är i alla fall så otroligt otroligt GLAD och LYCKLIG över att jag har fått bli ung mamma till denna fantastiska tjej. Det enda jag ångrar är att vi inte skaffade barn tidigare... ;0)
Lycka till och skriv och berätta sedan! :)
En stressfri vardag
Innan jag fick barn hade jag alltid tio tusen bollar i luften. Jag jobbade vid sidan om studierna, var dagmatte PLUS tog hand om mina 3 hundar, jag pluggade inför stora 30 p terminstentor (som ofta var mellan 8-6 timmar långa), läste dubbla utbildningar under en tid, red, gick på yoga, jag var barnvakt för att stilla min barnlängtan lite, haha, jag bokade in luncher, fikaträffat och middagar med alla "när jag ändå var nere i stan och hade 30 min över", jag åkte på små weekends hela tiden, bloggade, sov 9-10 timmar per natt (hur hann jag?) och skulle däremellan hinna med min älskade man och våra små vovvar. Jag hade en fullbokad kalender flera veckor frammåt. Det var otroligt kul, men väldigt stressigt att hinna med allt! Det kändes som att jag alltid hade något jag borde göra, pluggat, skrivit klart grupparbetet...
Jag kände mig aldrig riktigt stressad innan, men tror jag omedvetet var lite stressad ändå för jag drog alltid på så mycket. Allt var/är så kul och jag kunde inte säga nej till ett roligt erbjudande. NU märker jag hur min kropp mår så mycket bättre av att aldrig stressa längre. Jag har gått upp i vikt (vilket var helt omöjligt innan!), blir mycket mindre förkyld m.m. och känner mig mycket mer utvilad när jag sovit på oj så mycket mindre sömn.
Visst, jag sover ganska mycket mindre än innan och det var stressigt under perioden när vår lilla juvel vaknade varannan timme och ville amma. Men - förutom mindre sömn mår jag SÅ SÅ mycket bättre av att leva detta stressfria och ljuva liv. Visst, jag älskade verkligen mitt liv innan också. Men först nu har jag upptäckt vad skönt det faktiskt är att slippa stress.
Nu är jag medveten om att vissa tycker det är mer stress att vara hemma med barn än att jobba. Vi har nog fått en väldigt okomplicerad och lätt tjej ( även om lillan har varit en riktig nattuggla och gärna velat vara uppe och busa i stället för att sova, det har varit lite tufft ibland när man varit extremt trött )! Min lilla tjej är nästan alltid glad och nöjd och tycker lika mycket om att hänga på resturanger och träffa folk som att ha en mysdag hemma och läsa böcker och leka kurragömma i sängen.
En annan sak jag faktiskt tycker är otroligt skönt är att man har en väldigt bra anledning att slippa alla student-fylle-fester. Jag tycker det är så mysigt och trevligt med roliga middagar, men dessa student fylle fester... Åh, det är en ren fröjd att slippa gå på dem nu. Innan kände jag att jag var "tvungen" att gå. Alla kompisar gjorde ju det och man ville ju inte vara en tråkmåns. Jag gick bara på sådana fester av 2 anledningar: 1) Hitta en bra man (tack och lov träffades vi redan i gymnasiet så slapp gå på dessa fester ganska tidigt) 2) Få klä upp mig ;). Nu har jag min underbara man (som jag INTE träffade på en sådan fest bör tilläggas, haha) och klä upp mig gör jag ändå - finns många tillfällen till det som inte inkluderar fyllefester.
Mitt nya liv består av: mindre sömn, mer kärlek, mindre stress, mindre press, mer tid, mer frihet, ännu mer glädje och lycka, massa bus och lek, mycket goa vänner som jag nu faktiskt hinner träffa och mycket tid för min fantastiska lilla familj!
Så, med andra ord. Detta mammaliv bara älskar jag! Att få uppfostra min dotter, vara tillsammans med henne 24/7, se henne utvecklas varje dag, träffa vänner, vara FRI från tider och stress... Ja, det är verkligen LIVET för mig!
NU när jag är mammaledig inser jag verkligen hur underbart skönt det är att ibland bara ta dagen som den kommer, inget jobb som stressar, inga tentor, inga milslånga grupparbeten... Nu lever jag och min lilla dotter som piff och puff och gör det som vi tycker är roligt och hinner med. Känns något stressigt så tar vi en dag "ledigt" ifrån aktiviteter och bara är hemma och myser. Dagens "att göra" blir att ta hand om och se till att lilltjejen och hundarna har det bra och det är bara ett rent nöje. Vi umgås med våra vänner under lättsamma omständigheter (blir så mycket roligare och lättare att umgås när det är barn med), gör små utflykter, går promenader, har tid att vara sociala och går på skojiga aktiviteter när vi känner för det. Inga krav, ingen stress, inget jobb, inga tentor... Åh, vad jag ÄLSKAR att vara mammaledig.
Visst, jag sover ganska mycket mindre än innan och det var stressigt under perioden när vår lilla juvel vaknade varannan timme och ville amma. Men - förutom mindre sömn mår jag SÅ SÅ mycket bättre av att leva detta stressfria och ljuva liv. Visst, jag älskade verkligen mitt liv innan också. Men först nu har jag upptäckt vad skönt det faktiskt är att slippa stress.
Nu är jag medveten om att vissa tycker det är mer stress att vara hemma med barn än att jobba. Vi har nog fått en väldigt okomplicerad och lätt tjej ( även om lillan har varit en riktig nattuggla och gärna velat vara uppe och busa i stället för att sova, det har varit lite tufft ibland när man varit extremt trött )! Min lilla tjej är nästan alltid glad och nöjd och tycker lika mycket om att hänga på resturanger och träffa folk som att ha en mysdag hemma och läsa böcker och leka kurragömma i sängen.
En annan sak jag faktiskt tycker är otroligt skönt är att man har en väldigt bra anledning att slippa alla student-fylle-fester. Jag tycker det är så mysigt och trevligt med roliga middagar, men dessa student fylle fester... Åh, det är en ren fröjd att slippa gå på dem nu. Innan kände jag att jag var "tvungen" att gå. Alla kompisar gjorde ju det och man ville ju inte vara en tråkmåns. Jag gick bara på sådana fester av 2 anledningar: 1) Hitta en bra man (tack och lov träffades vi redan i gymnasiet så slapp gå på dessa fester ganska tidigt) 2) Få klä upp mig ;). Nu har jag min underbara man (som jag INTE träffade på en sådan fest bör tilläggas, haha) och klä upp mig gör jag ändå - finns många tillfällen till det som inte inkluderar fyllefester.
Mitt nya liv består av: mindre sömn, mer kärlek, mindre stress, mindre press, mer tid, mer frihet, ännu mer glädje och lycka, massa bus och lek, mycket goa vänner som jag nu faktiskt hinner träffa och mycket tid för min fantastiska lilla familj!
Så, med andra ord. Detta mammaliv bara älskar jag! Att få uppfostra min dotter, vara tillsammans med henne 24/7, se henne utvecklas varje dag, träffa vänner, vara FRI från tider och stress... Ja, det är verkligen LIVET för mig!
I brist på nya bilder får ni en bild från Skansen fotogreferingen. Fotograf:Petra Söderqvist
Klänning från Ted Baker
Klänning från Ted Baker
Arg!
Jo, nu är jag faktiskt arg! Vi har varit på rytmiksång där de flesta barn är runt 10-15 månader. Där var en mamma som kom med en 3 åring och det är ju skoj att det är barn i olika åldrar, men så sätter hon sig på en stol i andra ändan av rummet och bara struntar i sonen. Fullkomligt ignorerar allt vad han gör.
Direkt när pojken kommer in i rummet börjar han kasta leksaker på de små bebisarna och försöka slå dem som är på marken. Vi andra mammor får se efter 3 åringen (mamman sitter lungt och ammar småsyskonet) som går fram och knuffar en liten bebis, SLÅR en annan HÅRT, kör ned en gigantisk kudde över huvudet på en liten som ligger på golvet och därefter lägger sig över kudden (såg ut som han försökte kväva det andra barnet som var helt hjälplös, TUR det slutade väl), rusar fram och spottar (!) på sångläraren...
EN gång kom mamman fram o sa lite halvhjärtat till pojken. Därefter rusar pojken fram och tar ALLA andra barnens rytmikinstrument, bara rycker dem ur famnen på alla och springer iväg. Mamman struntar helt i detta, hon är så upptagen med att nu ... dricka kaffe!
När pojken sedan knuffar en liten en 1 åring så hårt att det kunde slutat RIKTIGT illa så får en annan mamma helt spel och bara fullkomligt skäller ut 3 åringen, puttar iväg honom och riktigt schasar iväg honom som en katt.
Visst, pojken var extremt aggressiv och jag blev själv väldigt irriterad och fick liksom hålla armarna om min dotter hela tiden för att skydda henne från denna vilding (jag sa själv till pojken flera gånger, trots att jag inte tycker om att uppfostra ANDRAS barn) men att fullkomligt få spel på en annans barn, som denna mamman fick, och PUTTA bort honom är lite i överkant.
Sedan denna otroligt oansvariga mamma till den aggressiva pojken som bara struntade helt i honom, ÅH, vad är det för människor? Det värsta jag vet är oansvariga föräldrar som liksom lämnar över ansvaret på sina barn till andra som får passa och säga åt. Det är för tusan DITT barn och DITT ansvar att uppfostra DITT barn och se till att barnet inte stör andra. Att sedan låta sina barn gå runt och slå andra barn är ju bara helt... ja, det finns inte ord för det! Det är vidrigt. Hur ska denna pojke förstå att det är fel att slåss om inte mamman säger åt honom? Tänk denna kille om 15 år, hur ska de sluta om han som 3 år redan är så aggressiv?
Detta var liksom en sånggrupp, inget dagis. Det var pojkens mammas ansvar att se till honom, inte vi andra föräldrars! Hela sångrytmiken blev förstörd, alla var så rädda för 3 åringen och tillslut hade ingen instrument att spela med för pojken hade tagit alla...
Usch, nej, vet inte om jag vill gå dit mer ens! Så sorgligt också med barn som är så aggressiva och elaka mot andra. De andra barnen var ju så små och kunde vekrligen inte försvara sig alls. Är glad att han inte är blivande dagiskompis till min dotter, hade bytt dagis direkt. Nej, min lilla loppa får stanna hemma med mamma ett bra tag till!
Direkt när pojken kommer in i rummet börjar han kasta leksaker på de små bebisarna och försöka slå dem som är på marken. Vi andra mammor får se efter 3 åringen (mamman sitter lungt och ammar småsyskonet) som går fram och knuffar en liten bebis, SLÅR en annan HÅRT, kör ned en gigantisk kudde över huvudet på en liten som ligger på golvet och därefter lägger sig över kudden (såg ut som han försökte kväva det andra barnet som var helt hjälplös, TUR det slutade väl), rusar fram och spottar (!) på sångläraren...
EN gång kom mamman fram o sa lite halvhjärtat till pojken. Därefter rusar pojken fram och tar ALLA andra barnens rytmikinstrument, bara rycker dem ur famnen på alla och springer iväg. Mamman struntar helt i detta, hon är så upptagen med att nu ... dricka kaffe!
När pojken sedan knuffar en liten en 1 åring så hårt att det kunde slutat RIKTIGT illa så får en annan mamma helt spel och bara fullkomligt skäller ut 3 åringen, puttar iväg honom och riktigt schasar iväg honom som en katt.
Visst, pojken var extremt aggressiv och jag blev själv väldigt irriterad och fick liksom hålla armarna om min dotter hela tiden för att skydda henne från denna vilding (jag sa själv till pojken flera gånger, trots att jag inte tycker om att uppfostra ANDRAS barn) men att fullkomligt få spel på en annans barn, som denna mamman fick, och PUTTA bort honom är lite i överkant.
Sedan denna otroligt oansvariga mamma till den aggressiva pojken som bara struntade helt i honom, ÅH, vad är det för människor? Det värsta jag vet är oansvariga föräldrar som liksom lämnar över ansvaret på sina barn till andra som får passa och säga åt. Det är för tusan DITT barn och DITT ansvar att uppfostra DITT barn och se till att barnet inte stör andra. Att sedan låta sina barn gå runt och slå andra barn är ju bara helt... ja, det finns inte ord för det! Det är vidrigt. Hur ska denna pojke förstå att det är fel att slåss om inte mamman säger åt honom? Tänk denna kille om 15 år, hur ska de sluta om han som 3 år redan är så aggressiv?
Detta var liksom en sånggrupp, inget dagis. Det var pojkens mammas ansvar att se till honom, inte vi andra föräldrars! Hela sångrytmiken blev förstörd, alla var så rädda för 3 åringen och tillslut hade ingen instrument att spela med för pojken hade tagit alla...
Usch, nej, vet inte om jag vill gå dit mer ens! Så sorgligt också med barn som är så aggressiva och elaka mot andra. De andra barnen var ju så små och kunde vekrligen inte försvara sig alls. Är glad att han inte är blivande dagiskompis till min dotter, hade bytt dagis direkt. Nej, min lilla loppa får stanna hemma med mamma ett bra tag till!
Lite tveksam...
Nu har jag blivit lite tveksam till om jag verkligen vill börja plugga redan i höst. Jag tänker som så att jag fullkomligt stortrivs med att vara hemma. Innan hade jag några dagar av lappsjuka, jag kände att jag ville gå någon kurs, resa till något barnvänligt resortställe, kanske börja plugga igen, fast samtidigt ville jag absolut inte slita mig från hemma-mammalivet... Men nu känner jag bara hur jag blir mer och mer fäst vid att vara mamma på heltid.
Från dag 1 har jag bara älskat att vara hemma med min juvel. Livet blir så okomplicerad och så fantastiskt skoj såhär! Vi gör det vi tycker är KUL på dagarna. Ingen stress, inga krav (mer än att se till att dottern mår bra, och mår dottern bra mår jag bra!), inga tentor, inga "upp kl sju morgnar ut i kalla kylan och iväg", ingen arbetsgivare som bestämmer över en, ingen press & ingen stress.
Åh, måste jag börja jobba någon gång? Haha, jo... I alla fall, jag tänker som så att tiden hemma med lilltjejen kommer inte tillbaks, sedan är det dags för juridiken, karriär, plugg, jobb, jobb, jobb... Mammaledigheten här och nu kommer inte igen. Detta kanske är min sista mammaledighet (fast det hoppas jag verkligen inte!), och då får man ju passa på att CARPE DIEM!
Jag har fått ledigt fram till jan 2012, kanske borde jag passa på att bara vara hemma och njuta på HELTID, juridikstudierna kommer tids nog ändå... Jag är ju ung (23 år) så jag har ju gott om tid på mig att ta min examen, känner absolut ingen stress med den! Dessutom har jag ju inte så väldans långt kvar av studierna, och jag vill ju gärna studera ett tag till så jag kan hämta tidigt från dagis osv.
Hm, kanske faktiskt ska skippa kursen i höst och bara vara mamma i stället? Njuta av våren och hösten som mammaledig med min lilla tös. Tänk så mysigt, vi kan baka bullar i höstmörkret, göra någon liten resa, åka på små weekends, gå hundpromenader längs med stranden... Får se hur jag gör, men det är SVÅRT att slita sig från detta ljuva mammaliv.
P.s. Vet att mina mycket målmedvetna goa juridikvänner nu kommer bli lite oroliga för att jag inte ska ta min examen och i stället komvertera till det ljuva mammalivet... Men jo, jag ska ABSOLUT ABSOLUT ta min examen, utan minsta tvekan! Jag vill jobba med juridik på ett eller annat sätt. Tycker bara att var sak har sin tid och just nu vill jag njuta av detta helt fantastiska att få lyckan att vara hemma med min lilla fina dotter!
Denna mage = det bästa som någonsin hänt mig! Här är jag stolt gravid i 9 månaden. =)
Från dag 1 har jag bara älskat att vara hemma med min juvel. Livet blir så okomplicerad och så fantastiskt skoj såhär! Vi gör det vi tycker är KUL på dagarna. Ingen stress, inga krav (mer än att se till att dottern mår bra, och mår dottern bra mår jag bra!), inga tentor, inga "upp kl sju morgnar ut i kalla kylan och iväg", ingen arbetsgivare som bestämmer över en, ingen press & ingen stress.
Åh, måste jag börja jobba någon gång? Haha, jo... I alla fall, jag tänker som så att tiden hemma med lilltjejen kommer inte tillbaks, sedan är det dags för juridiken, karriär, plugg, jobb, jobb, jobb... Mammaledigheten här och nu kommer inte igen. Detta kanske är min sista mammaledighet (fast det hoppas jag verkligen inte!), och då får man ju passa på att CARPE DIEM!
Jag har fått ledigt fram till jan 2012, kanske borde jag passa på att bara vara hemma och njuta på HELTID, juridikstudierna kommer tids nog ändå... Jag är ju ung (23 år) så jag har ju gott om tid på mig att ta min examen, känner absolut ingen stress med den! Dessutom har jag ju inte så väldans långt kvar av studierna, och jag vill ju gärna studera ett tag till så jag kan hämta tidigt från dagis osv.
Hm, kanske faktiskt ska skippa kursen i höst och bara vara mamma i stället? Njuta av våren och hösten som mammaledig med min lilla tös. Tänk så mysigt, vi kan baka bullar i höstmörkret, göra någon liten resa, åka på små weekends, gå hundpromenader längs med stranden... Får se hur jag gör, men det är SVÅRT att slita sig från detta ljuva mammaliv.
P.s. Vet att mina mycket målmedvetna goa juridikvänner nu kommer bli lite oroliga för att jag inte ska ta min examen och i stället komvertera till det ljuva mammalivet... Men jo, jag ska ABSOLUT ABSOLUT ta min examen, utan minsta tvekan! Jag vill jobba med juridik på ett eller annat sätt. Tycker bara att var sak har sin tid och just nu vill jag njuta av detta helt fantastiska att få lyckan att vara hemma med min lilla fina dotter!
Denna mage = det bästa som någonsin hänt mig! Här är jag stolt gravid i 9 månaden. =)
En blå och rosa prinsessa
En prinsessa som har BÅDE blå OCH rosa kläder och klänningar...
Får ofta kommentarer om att "det är fel att vi har rosa klänningar" på vår dotter, eller att "varför har hon blå kläder på sig, ska ni uppfostra henne till en pojkflicka?" Åh, kan man inte bara få lov att köpa kläder man tycker är SÖTA och BEKVÄMA? Jag tycker det är förtjusande sött med rosa klänningar och min man tycker mycket om ljusblått varför hon har en hel del blå kläder också.
Pratade precis med min kompis som alltid klär sin lille i Ralph Lauren kläder m.m. Hon hade fått så mycket elaka kommentarer för det för man "ska ju inte ha märkeskläder på så små barn". Spelar det någon roll egentligen? Mår barnet dåligt av att ha märkeskläder? Nej! Mår barnet dåligt av att ha blå pojkkläder? Nej! Mår barnet dåligt av att ha rosa klänningar? Nej! Det som är lite kul är att hur man än klär sina barn så är det alltid någon som tycker att man klär dem fel.
Ibland kan jag tycka att föräldrar kränker kvinnor med att tycka det är fel att klä tjejer i klänningar för att det är ett "tjejplagg". Vad är det för fel med att tjejer klär sig tjejigt? Är det fel på klänningar för att det är ett tjejplagg? Ingen låter ju bli att klä sina pojkar i jeans eller slips för att det tidigare var en typiska "pojkplagg". Är det just det att plagget klänning ofta ses som feminint? Att då klänning på något sätt skulle vara "det svaga plagget" och att vi därför "ska" klä våra flickor i unisexkläder och inte i klänning. Allt för att de ska efterlikna pojkar. Varför ska unisexkläder alltid eftersträva männens/pojkarnas kläder? Om det nu ska vara jämställt ska väl pojkar också kunna ha sköna lätta sommarklänningar och små volangkjolar? Annars är det ju inte unisex tycker jag, utan bara pojkliknande kläder.
Dessutom är ju mjuka sköna klänningar ett så mycket bekvämare plagg än de flesta tajta bodys och byxor, eller hur? Måste man lägga så mycket värderingar i kläder? Sedan när sitter könsrollerna i kläderna?
Sluta amma... =(
Min frånvaro på bloggen har berott på att jag ännu en gång fått mjölkstockning inom loppet av 2 veckor. Denna gången har det gått lite för långt så jag har nästan 40 graders feber och så så ont. Nu har jag åkt på att äta penicillin och med tanke på att jag fått så kraftiga mjölkstockningar så fort jag försökt trappa ned minsta lilla på amningen sa läkaren nu till mig att jag måste sluta amma innan penicillinkuren är slut om 10 dagar (!)... =(
Puh, detta är inte lätt. Jag är verkligen så så så så så ledsen över detta. Det är liksom en fantastisk epok som nu avslutas, tror det är därför jag är så sentimental. Amning är så vackert, naturligt, fint och åh, jag och min dotter bara älskar det (bortsett från mjölkstockningar...)!
Jag hade ju tänkt att amma ett bra tag till, men samtidigt känner jag att jag får vara enormt tacksam över de fina 11 månaders amning min dotter fått, och det i mängder! Trots det känns det förfärligt sorgligt att "ge upp" detta nu. Det skär så i mitt mammahjärta att inte kunna amma min lilla flicka när hon så gärna vill. Usch, jag vill verkligen INTE sluta amma. Samtidigt kan jag ju inte ha det såhär med mjölkstockningar hela tiden.
Jag vet att många tycker det är ett I-landsproblem att inte kunna amma vidare sin 11 månaders baby, men det är såhär jag känner. Innan jag själv fick barn kunde jag inte för fem öre förstå hur mycket amning kan betyda. Minns att jag nästan tyckte det var ironiskt med kvinnor som grät för att de inte kunde amma, mjölk som mjölk liksom!? =P Tyckte jag då ja... ;)
Men - nu får jag försöka göra det bästa av detta och tänka positivt. Har försökt komma på positiva saker med att sluta amma, kom inte på så många, men: Jag kan ha riktigt tighta kläder igen, behöver inte tänka på att ha kläder jag kan amma i, lilltjejen kanske börjar lite sova bättre på natten, jag behöver inte få mjölkstockning och... Hm, kom inte på mer! :)
Nej, detta inlägg blev inte vidare positivt, haha... Men, det kunde faktiskt varit mycket värre så ska gaska upp mig nu! :)
Lättkränkta folket
Jag ska snart börja läsa David Eberhards nya bok " Ingen tar skit i de lättkränktas land". Det handlar om att vi svenskar är så otroligt lättkränkta. Jag skrattade så när min kompis berättade om boken för det låter som att läsa lite av min blogg. De flesta av mina läsare är helt underbara och jag blir så glad av era peppande, goa kommentarer. Jag älskar att blogga och utbyta erfarenhet med er fantastiska läsare. Alla läsare är dock inte lika uppåt och glada, det finns också de som blir lätt kränkta och sura över precis allt man skriver.
Skriver jag att jag är glad att jag ammar får jag (anonyma) kommentarer om att jag inte "får lov" att skriva om hur underbart amning är för då är jag en dålig förebild? Varför? Jo, därför då kan de som inte ammar bli ledsna! Jag är övertygad om att amning är det absolut bästa för babyn, men för dom som av någon anledning inte kan så finns det ersättning som är det NÄST bästa (det står ju till och med på ersättningsförpackningarna).
Min kompis som inte ammar får omvänt elaka kommentarer från kvinnor som menar att hon kränker de kvinnor som vill amma när hon själv skrev att hon inte tyckte om att amma.
Skriver jag att jag gjorde kejsarsnitt och tyckte det var ett behagligt sätt att föda barn får jag direkt MÅNGA anonyma kommentarer om hur taskigt det är att skriva så för alla som födde naturligt. Visst är det att föredra att föda naturligt, men ibland går det inte och då är kejsarsnitt bra det också!
Min kompis som skrev om sin mycket enkla naturliga förlossning och skrev om hur lycklig hon var över sin fina förlossning fick direkt kommentarer från kejsarsnittade kvinnor som blivit kränkta över att hon skrev att hon var glad att det blev en naturlig förlossning...
Skriver jag att min dotter inte ska börja dagis förrän hon är 2-3 år blir folk kränkta för det är taskigt att skriva så mot dem som tvingas lämna sina små på dagis tidigare...
Skriver jag att jag är glad att jag är (relativt) ung mamma får jag kommentarer om att "så kan jag inte skriva för det är inte alla som har lyckan att hitta kärleken så tidigt i livet och folk som är äldre kan då bli kränkta...."
Skriver jag att jag hade dåligt samvete för att jag köpt för mycket babymat på burk får jag direkt kommentarer om att jag skapar press för mammor och kränker dem som alltid ger barnmat på burk.
Kära någon, man får verkligen vakta sin tunga så ingen blir krängt... ;0)
HUR kan folk vara så lättkränkta? Varför kan inte folk bara respektera att folk är olika och tycker olika? Människor blir ju kränkta över precis allt. Minsta lilla så går folk helt i taket. Det är lite skrattretande faktiskt. Undrar om folk är medvetna om hur lättkränkta de egentligen är. Jag kanske till och med omedvetet är likadan? Nu hoppas jag att ingen blir kränkt av detta inlägg, haha.... ;0)
Skriver jag att jag är glad att jag ammar får jag (anonyma) kommentarer om att jag inte "får lov" att skriva om hur underbart amning är för då är jag en dålig förebild? Varför? Jo, därför då kan de som inte ammar bli ledsna! Jag är övertygad om att amning är det absolut bästa för babyn, men för dom som av någon anledning inte kan så finns det ersättning som är det NÄST bästa (det står ju till och med på ersättningsförpackningarna).
Min kompis som inte ammar får omvänt elaka kommentarer från kvinnor som menar att hon kränker de kvinnor som vill amma när hon själv skrev att hon inte tyckte om att amma.
Skriver jag att jag gjorde kejsarsnitt och tyckte det var ett behagligt sätt att föda barn får jag direkt MÅNGA anonyma kommentarer om hur taskigt det är att skriva så för alla som födde naturligt. Visst är det att föredra att föda naturligt, men ibland går det inte och då är kejsarsnitt bra det också!
Min kompis som skrev om sin mycket enkla naturliga förlossning och skrev om hur lycklig hon var över sin fina förlossning fick direkt kommentarer från kejsarsnittade kvinnor som blivit kränkta över att hon skrev att hon var glad att det blev en naturlig förlossning...
Skriver jag att min dotter inte ska börja dagis förrän hon är 2-3 år blir folk kränkta för det är taskigt att skriva så mot dem som tvingas lämna sina små på dagis tidigare...
Skriver jag att jag är glad att jag är (relativt) ung mamma får jag kommentarer om att "så kan jag inte skriva för det är inte alla som har lyckan att hitta kärleken så tidigt i livet och folk som är äldre kan då bli kränkta...."
Skriver jag att jag hade dåligt samvete för att jag köpt för mycket babymat på burk får jag direkt kommentarer om att jag skapar press för mammor och kränker dem som alltid ger barnmat på burk.
Kära någon, man får verkligen vakta sin tunga så ingen blir krängt... ;0)
HUR kan folk vara så lättkränkta? Varför kan inte folk bara respektera att folk är olika och tycker olika? Människor blir ju kränkta över precis allt. Minsta lilla så går folk helt i taket. Det är lite skrattretande faktiskt. Undrar om folk är medvetna om hur lättkränkta de egentligen är. Jag kanske till och med omedvetet är likadan? Nu hoppas jag att ingen blir kränkt av detta inlägg, haha.... ;0)
Bara döda fiskar följer strömmen
Ibland känns det nästan lite komiskt att alla i mammabloggvärlden plagierar varandra, alla ska liksom vara likadana. Skriver någon om en speciell tunika har alla samma veckan efter. Vill inte skriva ut något speciellt märke, men ni vet vilka jag menar... ;)
Blogginlägg måste vara världens bästa reklam för alla kopierar ju verkligen varandra, köper samma saker, tycker samma sak, har samma typ av inredning, samma klädstil och till och med samma stil att skriva på!
Samma sak med barnvagnar, ALLA har till och med samma barnvagn. Okej, vissa varierar lite med vilken färg de har på vagnen, mycket kreativt... Haha! ;)
Missförtå mig inte nu, det är jättekul när folk inspireras av varandra, men det är en sak att inspireras, en annan att kopiera / plagiera. Det ju kul att ha något som inte alla andra har och skapa sin egen stil!
Jag har till och med märkt att uttryck och något för bloggaren typiska ord 'kopieras' , skriver någon ett väldigt för personen typiskt uttryck så skiver alla samma uttryck dagen efter...
Kan tycka det är så trist att många mammabloggar är LIKADANA, står om samma saker, samma vagnar, samma kläder...
Jag har senaste två månaden varit med om tre bloggare (!) som mer eller mindre kopierat mina inlägg och tycker det är så trist. Dom har tagit bort inläggen direkt när jag sagt till och bett om ursäkt, men ändå. Hade dom inte tagit bort inläggen direkt hade jag polisanmält det för vissa var tagna i princip rakt av. Jag hade aldrig ens märkt att de tagit mina texter om det inte varit för att mina underbara läsare sagt det till mig. Hur vågar man ta någons text så? Jag skulle tycka det varit SÅÅÅ pinsamt!
Samma sak att kopiera någons specifika uttryck och ord, det märks ju så tydligt när folk kopierar andras sätt!
Jag tappar respekten för folk som gör så, varje människa är ju unik och det är ju det som är kul med att läsa någons blogg, att det ä något speciellt med just den bloggen som sticker ut!
Bara döda fiskar följer strömmen, eller hur? ;)
Vad tycker ni?
Klokt väggord från Paxlux
Sova ute i vagnen själv?
Blev så paff när jag var på resturang och ser en av mammorna lämna barnvagnen utanför resturangen, koppa på babyalarmet och sedan gå (utom synhåll) längst in på resturangen och äta en 2 timmar lång middag medan babyn sov utanför, helt ensam, med babyalarmet som enda barnvakt.
Jag skulle ALDRIG någonsin lämna min dotter utan uppsikt. Vi använder inte ens babyalarm för jag vill kunna SE henne hela tiden eller i alla fall vara precis i närheten. Aldrig i livet att jag skulle låta henne sova utomhus om jag inte själv är precis bredvid! Jag skulle inte ens lämna den tomma barnvagnen utanför en resturang olåst mitt i stan (min kompis vagn blev stulen två gånger...), och då lämnade den mamman ändå barnvagnen MED sitt barn I! Otroligt...
Tänk om någon går förbi och tar barnet? Tänk om barnet mår dåligt? Pillar i sig något och kvävs? Om babyalarmet inte fungerar?
Inte för att man ska vara rädd för allt, men att lämna barnet i två timmar utanför en resturang utan uppsikt är helt galet tycker jag!
Lämnar ni era barn utomhus för att sova ensamma utan uppsikt? Hur gör ni?
Lillan klappar mamma, gullunge! :)
Jag skulle ALDRIG någonsin lämna min dotter utan uppsikt. Vi använder inte ens babyalarm för jag vill kunna SE henne hela tiden eller i alla fall vara precis i närheten. Aldrig i livet att jag skulle låta henne sova utomhus om jag inte själv är precis bredvid! Jag skulle inte ens lämna den tomma barnvagnen utanför en resturang olåst mitt i stan (min kompis vagn blev stulen två gånger...), och då lämnade den mamman ändå barnvagnen MED sitt barn I! Otroligt...
Tänk om någon går förbi och tar barnet? Tänk om barnet mår dåligt? Pillar i sig något och kvävs? Om babyalarmet inte fungerar?
Inte för att man ska vara rädd för allt, men att lämna barnet i två timmar utanför en resturang utan uppsikt är helt galet tycker jag!
Lämnar ni era barn utomhus för att sova ensamma utan uppsikt? Hur gör ni?
Lillan klappar mamma, gullunge! :)
Karriärvägledning
Vet ni vad jag bokat in mig på? Karriärvägledning! Ska bli så spännande. Vi ska bland annat klura ut vilken inriktning på mitt juristprogram som kommer passa just mig bäst, vilka juristjobb jag kan tänka mig och hur jag kombinerar familjeliv med en juridisk karriär på bästa sätt. Åh, så skoj detta ska bli. Känner ett enormt ansvar gentemot min dotter att se till att jag kan få ett bra jobb i framtiden så att gå till en erfaren karriärcoatch känns bara så rätt! SÅ skoj det ska bli! :)
Har ni varit på karriärvägledning någon gång?
En liten, men viktig, kommentar...
Fick denna MYCKET tankvärda kommentar från Rut. Det glöms lätt bort att den förälder som jobbar såklart även ska spara pensionspengar åt personen som gör det viktigaste jobbet: att ta hand om era barn hemma! Så, är du hemma med barnen, eller jobbar deltid, så se till att du får ekonomisk kompensation från din man så att ni i slutändan får pension så som om du hade haft ett vanligt 100 % jobb! VIKTIGT! :)
Nu väntar lekdejt hemma hos oss, lillan förbereder med att plocka fram lekkorgen! :) Jumpsuiten har vi fått från fina Lykkeliam.
Juridikprat - framtidsplaner
Nu när jag är mammaledig har jag verkligen tid att tänka på vad jag vill med min juristutbildning.
Nu har jag ju gått halva och har det roligaste kvar, typ specialisering och det roliga examensarbetet. Även om jag på ett sätt hade velat vara mammaledig för alltid känns det lagom att börja studera så smått när hon är 2 år (om 1 år alltså).
Jag tror det kan bli riktigt bra faktiskt, lillan får vara med sin mormor/farmor de få timmarna jag är på universitetet och sedan när hon är mellan 2 1/2 och 3 år kommer hon börja på dagis.
Åh, nu känns allt riktigt bra! Har läst på om mina kommande kurser och tror jag ska välja familjerätt (med inriktning barn) och/eller kriminologi som inriktning, så spännande!
Jag hade tyckt att det varit lagom att jobba typ 2 halvdagar i veckan, haha, men tyvärr är det nog inte möjligt...
Jag vill ju gärna ha en riktigt bra utbildning att luta mig tillbaks på och ett bra och utvecklande jobb där man faktiskt kan göra skillnad. Dessutom, när jag börjar jobba är ju lilltjejen åtminstonde 5 år (ska ju vara mammaledig så länge till) och börjar snart f-klass.
Om jag sedan skulle få för mig att jobba med annat än juridik känns denna utbildning som en bra grund att stå på. Min mamma är jurist, men jobbar med något helt annat, men har ändå haft så mycket glädje av sin jurist examen. Min dröm skulle vara att öppna eget, men är rädd att det tar för mycket tid från min familj. Det skulle ju vara toppen att vara sin egen chef, själv bestämma om man kan ta med hund och barn till jobb!
Men - man behöver ju inte jobba ihäl sig bara för att man valt att bli jurist. Den som har barn har rätt att arbeta deltid, 75 procent, fram till dess att barnet fyllt 8 år eller har slutat första klass i skolan. Så, jag får väl skaffa barn vart 8:e år så behöver jag aldrig jobba mer än max 75 %, DÅ kanske man faktiskt kan kombinera en bra karriär med barn!? :) Jag kommer ALLTID prioritera min dotter högst av allt och kommer aldrig låta henne bli lidande för något jobb. Inget jobb i världen är viktigare än tiden med min älskade familj.
Är det några jurister / blivande jurister som läser min blogg? Vad jobbar ni med? Jobbar ni mycket? Trivs ni? Har ni barn / vill ha? BERÄTTA! :)
Nu har jag ju gått halva och har det roligaste kvar, typ specialisering och det roliga examensarbetet. Även om jag på ett sätt hade velat vara mammaledig för alltid känns det lagom att börja studera så smått när hon är 2 år (om 1 år alltså).
Jag tror det kan bli riktigt bra faktiskt, lillan får vara med sin mormor/farmor de få timmarna jag är på universitetet och sedan när hon är mellan 2 1/2 och 3 år kommer hon börja på dagis.
Åh, nu känns allt riktigt bra! Har läst på om mina kommande kurser och tror jag ska välja familjerätt (med inriktning barn) och/eller kriminologi som inriktning, så spännande!
Jag hade tyckt att det varit lagom att jobba typ 2 halvdagar i veckan, haha, men tyvärr är det nog inte möjligt...
Jag vill ju gärna ha en riktigt bra utbildning att luta mig tillbaks på och ett bra och utvecklande jobb där man faktiskt kan göra skillnad. Dessutom, när jag börjar jobba är ju lilltjejen åtminstonde 5 år (ska ju vara mammaledig så länge till) och börjar snart f-klass.
Om jag sedan skulle få för mig att jobba med annat än juridik känns denna utbildning som en bra grund att stå på. Min mamma är jurist, men jobbar med något helt annat, men har ändå haft så mycket glädje av sin jurist examen. Min dröm skulle vara att öppna eget, men är rädd att det tar för mycket tid från min familj. Det skulle ju vara toppen att vara sin egen chef, själv bestämma om man kan ta med hund och barn till jobb!
Men - man behöver ju inte jobba ihäl sig bara för att man valt att bli jurist. Den som har barn har rätt att arbeta deltid, 75 procent, fram till dess att barnet fyllt 8 år eller har slutat första klass i skolan. Så, jag får väl skaffa barn vart 8:e år så behöver jag aldrig jobba mer än max 75 %, DÅ kanske man faktiskt kan kombinera en bra karriär med barn!? :) Jag kommer ALLTID prioritera min dotter högst av allt och kommer aldrig låta henne bli lidande för något jobb. Inget jobb i världen är viktigare än tiden med min älskade familj.
Är det några jurister / blivande jurister som läser min blogg? Vad jobbar ni med? Jobbar ni mycket? Trivs ni? Har ni barn / vill ha? BERÄTTA! :)
