Något jag tänk på en del nu när jag är gravid och därför tröttare än vanligt är när man sover när man är hemma med två barn. Konstig fråga kanske, men för mig som behöver en hel del sömn har jag funderat mycket på detta. Jag menar, det lilla syskonet kanske inte alls har samma sovmönster som sin storasyster och väljer att vara vaken hela natten ect. Jag var väldigt "duktig" på att sova så fort lillan sov när hon var liten bebis och det var välbehövligt efter en del långa amningsnätter... ;0) Om jag är trött nu kan jag ju sova med lillan på dagen nu också (även om jobbet kommer lite i kläm... =P). Jag kan ju även gå och lägga mig samtidigt som henne på kvällarna och därmed få mycket sömn tillgodosett på det sättet. Det kan jag fundera lite på nu, när sover man när man har två små mirakel med olika sömnmönster? =P Jag kan ju inte sova med lilla bebisen för då har jag ju en pigg tvååring att ta hand om... ;0)

Ni med flera barn, fick ni någon "sömnchock" eller fick ni ordning på sömnrutinerna ganska snabbt när andra barnet kom? Fick ni mycket mindre sömn med "tvåan"? Hur gjorde ni med sömnen?

Fy - jag denna omtalade dokumentär på Kalla fakta om att 6000-7000 barn varje år behöver söka akutmottagning för att de skadas på dagis. Det var så sjuka olyckor, så ONÖDIGA.

Typ en pojke som blivit fast och strypt i ett träd medan personalen hämtade och sorterade posten i 5 minuter och när hon kom tillbaka var pojken död. Hur kan man lämna barn på en lekplats i FEM minuter? Hur kan man lämna dem över huvud taget? En annan flicka hade blivit lämnad på skötbordet och trillat ned och blivit illa skadad medan personalen gick ut ur rummet! Jag menar, finns det någon vettig människa som LÄMNAR ett barn på skötbädden?

Ändå tycker jag att 6000-7000 olyckor per år lät otroligt LITE. När jag besökte 10-15 förskolor i jakten på "den rätta förskolan åt lillan" tyckte jag att mer än 60 % av alla förskolorna var direkt skadliga för barnen med skruvar, pärlor och damm på golven. Småbarnen lekte med leksaker med smådelar (3 år + leksaker) och ingen hade eller kunde ha koll på dem. Det var så otroligt stora barngrupper och allt kändes så kaotiskt och rörigt. Det var eluttag som inte var säkrade, enorma klätterställningar där små 2-3 åringar klättrade runt 2 meter från marken, barn som satt och åt sand och sög på stenar utan att någon brydde sig och en mamma som berättade att deras son hade blivit GLÖMD på en utflykt! Nej, alltså jag tycker det är ett under att det inte händer mycket fler olyckor.

Nu finns det ju faktiskt väldigt bra förskolor också, såklart, men det gäller ju att välja med omsorg! Nu berättade jag ju bara om de förskolor jag tyckte var direkt dåliga, vi besökte även några som var väldigt bra, men tycker det är katastrof att det finns förskolor av så fruktansvärt LÅG kvalité.

Såg ni dokumentären? Vad tyckte ni?

Hejsan Diana! Du skriver ju alltid så fint och ditt mammaliv och verkar verkligen dyrka att vara just hemmamamma. Nu skrev du att du skulle läsa klart din juridik om inte "allt för avlägsen framtid". Du skrev att det skulle bli kul och att du redan början plugga lite när din dotter sover osv. Jag vet inte, men det känns som att du helst inte vill plugga, det känns som om du ljuger lite för dig själv för allt man läser på din blogg handlar om hur mycket du älskar att vara hemma med din dotter. Jag undrar därför att jag själv ska vara hemma väldig länge med mitt barn och undrar hur du EGNENTLIGEN ser på detta med att gå tillbaks till plugget? Hade du, helt ärligt, inte velat vara hemma längre?

Jag såg precis två olika dokumentärer som handlar om barnlängtan. "Barn till varje pris?" och "Drömmen om ett barn". Oj, jag riktigt grät när jag såg det, finns inget som kan få mig så känslosam som detta med barn. Vissa par som längtar och försökt med allt i åratal fick ett väldigt efterlängtat adoptivbarn, andra adopterade embryon, någon som inseminerade sig ensam i Danmark, några lyckades få sitt mirakelbarn efter många IVF behandlingar. Ett par skulle till och med få ett barn med hjälp av surrogatmamma. Det sistnämda måste jag erkänna att jag har väldigt väldigt svårt att förstå. Det går helt emot mina principer att faktiskt "hyra" en livmoder med allt vad det innebär för den "utsatta kvinnan" (som jag ser det). För mig känns det som människohandel, man handlar ju liksom med människor.

Jag verkligen älskade att amma sedan, det var helt fantastiskt! Efter ett tag var det ju bara ren lycka att amma när vi väl fått det att funka. Är väldigt stolt över att jag kunde föda upp min tjej på min mjölk och enormt tacksam över att jag inte gav upp.

I höst sker en hel del nytt vilket ska bli så spännande. Just nu sitter jag och maken min och har lite höstplanering.

Alla bloggar jag hittat på nätet har (nästan) bara skrivits av unga mammor. I staden där jag bor är de flesta mammorna runt 30 - 35 år när de får sitt första barn, så många av mina mammavänner är nästan 10 år äldre än vad jag är. Ingen av dem bloggar!

Däremot, bland de unga mammakompisarna jag har (de som är 23-27 år (konstigt att det räknas som ungt egentligen) där har nästan alla blogg. Lite undrande blir jag, är det bara unga mammor som bloggar? haha

Hur gamla är ni andra mammor som läser min blogg? Fick ni barn tidigt/sent?


Stora tjejen som ska dra vagnen SJÄLV! :0)

... Ja, bloggen har varit dåligt uppdaterad senaste dagarna. Anledningen är att det kändes fel att blogga på som vanligt efter det fruktansvärda, hemska, avskyvärda som hänt i vårt grannland. Mina tankar finns nu hos de stackars familjer och anhöriga som drabbats av denna onskefulla "människa" ( kan man kalla honom människa ens?).

HU!

Så FRUKTANSVÄRT det som hänt i vårt grannland är. Finner inga ord, det är bara så... hemskt!

Läste en insändare i någon föräldratidning där det stod något i stil med:

" Sluta skryta om era barn, det är faktikt skitstörigt. Alla tycker sina barn är bäst, men man behöver inte säga det och skryta om vad de gör..."

Alltså, va? Hur kan någon människa störa sig på att man att man är stolt och vill berätta om sina älskade små barn och deras framsteg? De är ju det bästa vi har, klart att man ska få skryta om dem! Hoppas verkligen inte att den insändaren var ifrån en förälder, det kan det ju inte varit!

Jag tror barnen också tycker det är kul att höra deras föräldrar berätta om dem, hur stolta de är osv. Lillan ser alltid väldigt nöjd ut när jag berättar om allt kul och fantastiskt hon gör på dagarna. ;0)

Sedan är det ju en helt annan sak att jämföra barn, pressa dem till att prestera (så man kan skryta om det) eller att "skryta" om hur fantastiskt det är att ha barn inför till exempel ofrivilligt barnlösa, det gör man ju inte. Men, som sagt, det är ju en helt annan sak.

Jag hatar jantelagen "du ska icke tro att du är något". Ingen ska tro att den är för mer än någon annan... Att sedan ta det steget längre, att inte längre ens få prata om hur stolt man är över sina barn för då skryter man, ja, det ju helt sanslöst!

Vad tycker ni? Får man "skryta" om dina barn?



Vår fina tjej som vi inte kan låta bli att skryta om... ;0) Världens mest stolta föräldrar - det är vi! :)

Lillan och Annabell - mitt "barnbarn" ;0)

Vi har ett stort projekt här hemma. Vi RÖJER! Nu kommer jag försöka ha köpstopp ett bra tag för vi har kläder så det fullkomligt svämmar över - ordagrant. Medan vi turas om att vara på lekplatsen och gå promenader med lillan och Annabell (hennes älskade docka som åker dockvagn på våra promenader) så är den andra föräldern hemma och röjer.



Nu ska allt onödigt krims krams bort från hemmet bestämde vi. Jag avskyr överfulla hem som är fyllda med onödiga prylar och plotter. Dock har jag lite svårt för detta vad man ska göra av allt.

Älsklingen slänger och skänker ALLT. Är det inte använt de senaste tiden så åker sakerna ut från hemmet med en rasande takt. Det kan vara allt från helt nya vaser, ljusstakar eller kläder. Tycker inte älsklingen att det kommer vara till användning så åker det ut från vårt hem direkt vad det är är - tur jag finns och kan stoppa att allt slängs... ;0) Vi hade nog haft en väldigt tomt hem om maken min fått bestämma, eller hur älskling? hehe



Jag är lite tvärtom - även om jag inte vill vara så. Kanske kanske kan jag sy om den här dressen lite? Kanske nästa barn kommer ha gläjde av 5 st exemplar skötväskor? Kanske får vi en hund någon gång som går i en chihuahua sele? Den hemska vasen kan jag bara inte slänga för den har jag ju fått av en gammal vän... Fel fel fel, jag VILL slänga det, men det tar emot! 

Samtidigt känns det som att vissa kläder av lite finare märken är alldeles för fina för att slängas, de är skräddarsydda efter mig och jag bara kan inte slänga de kläder jag lagt så väldigt mycket pengar på. Dock vägde jag typ 43 -45 kg på den tiden (gjorde allt för att gå upp i vikt, men var bara naturligt smal, därför jag fick sy in allt) och varken vill eller kommer gå i vissa av de kläderna igen så egentligen är det så onödigt att spara dem.



Men var tusan förvarar man allt? Jag vill ju inte ha en hel garderob fylld av saker jag inte kan slänga av sentimentala skäl? Nej, jag blev inspirerad av maken och har slängt och skängt bort en maaaassa saker. Jag hade tänkt lägga ut lite kläder på bloggen, men det tar ju sådan tid och är så mycket krångel för lite pengar att det inte känns lönt. Och jag måste erkänna att det är så befriande att ha luft i garderoberna, inget oanvänt bråte i skåpen och inga "KAN inte slänga, men borde - saker" i förrådet.



Tur vi har en liten juvel som hjälper till att städa klänningsgarderoben :)

Under våra små sommartripper har jag upptäckt att det ju räcker med 2 fulla resväskor egentligen. Lillan behöver inte ha 20 000 plastleksaker, en större garderob än sin mamma och tusentals gosedjur. Jag behöver och använder inte ens 1/30 av min garderob... Vi har så mycket saker vi aldrig använder, ändå har vi det inte alls plottrigt hemma hos oss. Men - nu när vi varit ute och rest har jag kännt på hur otroligt skönt det är att inte ha så mycket saker. Nu är vårt mål alltså - ut med ALLT onödigt! Nu ska vårt förråd slippa förvara saker och kläder vi ändå aldrig kommer använda!

Har ni mycket onödiga "saker"? Vad gör ni av allt ni inte använder?

Jag och min man satt för ett tag sedan och pratade om när barn egentligen brukar sova borta första gången och när jag själv vågar mig på att sova utan min skatt en hel natt. Anledningen till varför vi kom att tänka på det var att det tyvärr är barnförbjudet på så många SPA runt omkring oss (SPA freak som jag är...hehe).
 

För ett år sedan var älsklingen såhär liten... :)

Jag pratade precis med en kompis om något vi svenskar är dåliga på nuförtiden, nämligen att hjälpa och ta emot hjälp från nära och kära. Det finns SÅ många ensamma människor som hade gjort allt för att FÅ hjälpa till och vara behövda. Samtidigt finns det så många utbrända familjer som helt går på knäna , jobbar heltid, barnen går långa dagar på dagis och familjen slåt knut på sig själva för att få allt att gå runt. Ändå är det så få som faktiskt ber om hjälp.

Jag menar, hur många av oss småbarnsföräldrar (eller hundägare för den delen) behöver inte en hjälpande hand ibland? Det kan ju vara allt från att få sova en timme efter en vaknatt med en liten till att passa vovven. Är det så farligt att faktiskt våga be om hjälp ibland?

För bodde man ju med hela släkten och hade alltid någon som kunde ställa upp om det gällde, nu lever folk mycket mer isolerade och ensamma.

Vi har ju en pigg liten 1 års älskling och tre hundar - och jag ska erkänna att vi får en del hjälp i form av goa kompisar som går ut med hundarna om det behövs ibland, underbara släktingar som gärna ser efter vår lilla juvel då och då och när jag var dålig i halsfluss sist kom min fina familj med mat och underhöll lilltösen så jag fick sova (så maken min kunde gå iväg till jobb ändå). Det är såå viktigt att ha en trygg krets omkring sig!

Hur gör de som inte har någon anhörig nära när de ska till tandläkaren till exempel? Tar de en pigg 1 åring med sig? Eller om man som hundägare skulle bryta benet och bli inlagd - vem skulle ta hand om hunden? Man måste ha personer man litar på och som ställer upp för en!

Till hösten ska en av lilltjejens vänner vara hos oss ibland och leka så hans mamma kan gå iväg några timmar. Vi ska passa min kompis lilla hund då och då och det ska bli SÅ skoj. Alla tjänar ju på att hjälpa varandra! Jag tycker det ska bli superskoj att testa på att vara 2 barnsmamma och fyrahundsmatte en stund (blir en utmaning ;0), hehe). Det är ju dessutom väldigt skoj för barnen att få leka med sin bästa vän en stund och för hundarna att få busa med en ny kompis.

Det känns ändå som att alla har attityden att det är fult att ta emot hjälp, man SKA klara allt själv och verkligen inte be en vän hjälpa en "i onödan". Varför? Tjänster och gentjänster.

Jag har absolut inget behov alls av att vara utan min dotter, jag avskyr att lämna iväg henne. Men - att bara få relaxa en stund, sova, läsa en bok eller liknande medan någon annan leker med henne bredvid - det tror jag man behöver ibland. Annars är jag inget fan av "egentid" i den bemärkelsen att gå iväg utan min dotter (jag ser helt enkelt inget nöjde alls med det). 

Jag gillar som sagt inte alls att "lämna iväg" lilltjejen och de ända som passat henne är hennes mormor och farmor. Däremot kan man ju hjälpa på annat sätt - även om inte mamman vill vara borta fysiskt från sin lilla älskling. Man kan hjälpa en trött förälder att få sova en stund genom bara leka med busungen en stund i rummet brevid, laga mat eller gå en promenad med hundarna.

Denna typ av hjälp har vi fått då och då av min fina familj och mina goa vänner och det har varit ovärderligt. Ändå är vi två närvarande föräldrar, tänk då dom som är singelmammor/pappor med en liten bebis och som inte har någon. Hur gör dom?

Nej, jag tycker verkligen vi ska börja ge varandra en hjälpande hand oftare och visa att man finns där för varandra.  

Hjälper ni varandra mycket? Får ni mycket "hjälp" från familj och vänner?

Jag älskar "utomlands-kulturen" där man kan äta på resturang oavsett om man är en stor bullrig barnfamilj eller om man äter ute ensam. Ställen dit alla är välkomna. Innan jag fick barn kändes det som att i Sverige kan man inte ta med barn ut och äta för folk blir störda, sura och tycker att man är resturangens mest besvärligaste gäster. Många varnade mig och sa att " njut nu av detta resturangbesök, när babyn kommer är det slut på sådanna..." Läste till och med Marcus Birros krönika nyligen om att det är svårt att äta ute med barn i Sverige, men utomlands var de mer än välkomna.

Nu har jag helt ändrat uppfattning. Från det att lillan var pytteliten har vi gått ut och ätit på resturang och såklart tagit henne med oss. Och vet ni? Det fungerar fantastiskt bra! Visst, man får flytta stolar och bord för att komma fram ibland, men de flesta skiner verkligen upp när man kommer med barn.

Hon är en van resturangtjej och gillar att hänga i barnstolen och kolla läget, charma folk, få uppmärksamhet från alla håll och kanter och äta resturangmat. Det bästa av allt är att hon blir van vid alla typer av maträtter. Hon ÄLSKAR olivröror, tzatsiki, vitlöksbröd och annan mat som kan kanske inte tänker är typisk "barnmat". Vi tycker det är toppen att hon lär sig gilla nyttig mat och inte bara typ makaroner och korv.

Vi har nästan bara mött glada miner när vi kommer med vår vagn. På stamstället bjuder de henne på fruktsmootie när vi kommer, de ropar högt "nejmen är det inte XXX som kommer" och man känner sig verkligen välkommen! Och det trots att man får möblera om halva stället för att komma in med vår pansarvagn... ;0)

Jag älskar att gå ut och äta, få vällagad mat, slippa laga själv (vilket jag tycker är fruktansvärt tråkigt), och slippa disk... Är därför SÅ glad att det faktiskt fungerar utmärkt att ha med barn på resturang även i Sverige!

Vad tycker ni läsare, håller ni med mig? Är ni ofta ute och äter med era barn? Hur fungerar det?